Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I
På natten mellan lördagen och söndagen låg hon uti en skogs-
backe. Det var vackert och mildt väder. Stjernorna tindrade på,
himlakupan och blickade så ljuft ned på henne, som var smädad
och missförstådd samt nu brännmärkt af allmänna opinionen i sin
hemort och i den stad, der hon de sista veckorna hederligt och red-
bart förtjenat sitt dagliga bröd.
Hon kände sig olycklig, den stackars flickan; och likväl visste
hon inte, hvad hon dagen derpå skulle komma att få utstå.
Hon sörjde djupt sin far — men hon brydde sig mindre om,
hvad man skrifvit om henne i tidningen, ty oupphörligen tillhviskade
henne hennes samvete, att hon handlat rätt, ehuru hon måhända
hade skenet starkt emot sig.
Hon beklagade sin mor och sina bröder och hade det stått i
hennes magt skulle hon gerna hafva velat hjelpa dem. Men hon
kunde det inte. Hon var snarare sjelf i behof af hjelp. — Dock
hoppades hon ständigt på grefve Strutsenfot och hon trodde med viss-
het, att hon en gång genom honom skulle blifva bringad till välstånd
och då skulle hon hjelpa sin mor och sina bröder.
Hon gladde sig deråt lika mycket som hon hyste det fasta hoppet,
att hon genom grefven skulle bli upprättad i menniskors omdöme.
Upprättad? —
Hvad hade hon då förbrutit, efter hon skulle upprättas?
Intet! Hon hade hållit ett löfte i helgd. — Men allmänna opinionen
hade satt sin hallstämpel på henne, Verlden, som dömer endast efter
skenet, dömde henne falskt. ‘
Stackars flicka!
Många råka ut för samma öde som hon. Mången stackars flicka,
åt hvilken välvisa matronor och förnäma men i själ och hjerta lätt-
färdiga fröknar rynka på sina näsor, är tusen gånger bättre än sina
belackare. — Men det är så verldens gång. — Menniskans blidkar
kunna ofta nog ej genomtränga ytan och derför blir så mångi-n skeft
dömd, äfven om dómame i själ och hjerta äro ädla och rättänkande. —
Åro deremot domarne hatiska och illasinnade, så vilja de ej se längre
än till ytan och deras offer äro då dömda på förhand till förnedring
och undergång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
