Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
gamle prestmannen, för att lian inte uteslutit henne. Det föreföll
henne, som om hon genom prostens ord blifvit upprättad efter den
skymf, som hon nyss lidit på kyrkogården af det förbittrade folket,
hvilket trodde henne skyldig till sin fars död.
Slutligen läste prosteD bönerna. — Anna stammade efter hans
ord och hon kände sig liksom styrkt till sin själ-genom denna andakts-
stund, hur dyster den än var och hur smärtsamt det än kändes henne
att icke få stå bland de sina invid sjelfva grafven.
Klockaren stämde upp psalmversen: »Jag går mot himlen, hvart
jag går» och allt folket deltog i sången, efter hvars slut begraf-
ningsgästerna småningom aflägsnade sig.
Prosten lemnade äfven grafven efter några tröstande ord till
mor Stina och hennes söner, hvilka till slut blefvo ensamma kring
den dödes hvilorum.
När prosten skulle gå in i kyrkan, fick han se Anna.
Han gick då fram till henne och tog henne i handen, samt sade.-
— Haf tröst, mitt barn.
— Hvarför skall jag bli så grymt behandlad af menniskor, som
jag aldrig gjort något ondt, klagade Anna.
— Herren döme mellan dig och dina belackare, sade prosten
mildt. Den Gud älskar, den agar han.
Och efter dessa ord lemnade prosten den stackars flickan, sedan
han sagt till Per och Trantorps-Liua:
— Det var snällt af er, att I tagen hand om den stackars flickan.
Mor Stina och hennes två söner stodo ännu qvar vid grafven,
under det att den ena skofveln mull efter den andra kastades dit ned
af dödgräfvaren, som var ifrig att få grafven fylld så fort som möjligt,
på det att han sedan skulle kunna få komma till sitt nära kyrkan
belägna hem och äta middag samt taga den så efterlängtade och
sedvanliga — kyrksupen.
Slutligen tog han det sista spadtaget och ställde spaden från
sig mot ett träd sägande till de sörjande med den brutala likgiltighet,
hvilken är så egen för detta slags folk:
— Se så kära mor! Nu ligger käre far der sä trygg och säker.
Så väl omstoppad har han aldrig varit i fållbänken på Klastorp, det
är så säkert det som amen i kyrkan!
Och han spottade på grafven samt gick sin väg.
Dödgräfvarne äro känslolösa varelser. De ha blifvit det genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
