Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
201
— Tack skall du ha för att du gör oss brödlösa, sade dem
andre.
— Och hemlöse! inföll den förste under ännu mera hotfulla åt-
börder, tillföljd af hvilka Anna drog sig tillbaka af gängen och in
på gräsmattan.
Då passade mor Stina på och gick gangen tramât mot kyrko-
gårdsgrinden.
Pojkarne följde efter då och då vändande sig om och knytande
näfvarne mot Anna, hvilken förtviflad sträckte händerna efter dem
och ropade :
— Mor! Mor!
Mor Stina hörde inte på henne. Hon lemnade kyrkogården; och
det sista, hennes bröder gjorde, när de vände sig om för att draga
grinden i lås efter sig, var det att knyta händerna mot sin syster.
— Mor! Mor! ropade Anna ännu en gång men betydligt svagare
än förut. Hennes redan förut bleka kinder blefvo liljehvita, hennes
ögon miste sin glans, det föreföll henne, som om jorden vikit undan
för hennes fotter, allt gick omkring för henne och slutligen föll hon
under ett svagt anskri afsvimmad mellan korsen på kyrkogården.
— Jag trodde, att det skulle gå så. Stackars flicka! sade Tran-
torps-Lina och skyndade fram. Försök att hålla upp hennes hufvud
Per, så skall jag springa in till kyrkvaktarn efter ett glas vatten.
Hon sprang af kyrkogården och in i kyrkvaktarens närbelägna
stuga samt kom efter några ögonblick tillbaka med ett glas vatten*
samt hade då med sig kyrkvaktaren sjelf.
— Få vi bära in henne till kyrkvaktarens, sade Lina.
— Jo vars, sade kyrkvaktarn, det går nog an; det är synd om
tösen.
— Hon är så orätt beskylld och illa behandlad — —
— Det vet jag inte. Nog har hon väl en trasa med i byken,,
som bragte Lars om lifvet, tänker jag. Men hón är ju i alla fall
menniska.
Och han tog den afsvimmade stackars flickan samt bar henne
med Pers tillhjelp in i sin stuga, dit äfven Lina följde och der den
olyckliga egnades all den vård, som man i hast kunde gifva henne.
Efter en stund slog hon upp sina ögon.
— Hvar är jag hviskade hon matt.
— Hos goda vänner, stackars Anna, sade Trantorps-Lina mildt.
— Är det du Lina, sade Anna, sedan hon liksom samlat sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
