Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
— Já, var stilla nu,
— Och Per också!
— Ja!
— Se der är kyrkvaktaren! Hur har jag kommit in i hans
■stuga?
— Kära Anna, du blef så sjuk på kyrkogården.
— Ja nu kommer jag ihåg, hur det var, nu kommer jag i håg.
— Vill du ha vatten?
— Ja tack!
— Se här!
Lina höll en skopa framför munnen på henne och hon drack
samt syntes bli lugnare deraf.
— Goda Lina — och du också Per, sade hon, när hon slutat
•dricka, I ären vänliga mot mig.
— Vi tycka, det är synd om dig.
— Tack för det. Om jag kunde löna er.
— Kära du!
— Jag är oskyldig till det man förevitar mig.
— Det tror jag.
— Jag är rysligt olycklig.
— Stackars Anna.
— Jag sörjer min far upprigtigt.
— Jag tviflar inte derpå.
— Han var mig så kär.
— Tala inte så mycket.
— Och mor och bröderna! — O, att de skola tro mig om så
mycket ondt!
— Det är sorgen som förvillar dem.
— Det är nog också onda menniskor, som intala dem dessa för-
färliga misstankar.
— Helt visst’ är det det.
— Jag har varit så lycklig i mitt hem.
— Alla veta de det ju.
— Jag har försökt vara en god dotter.
— Det är känt i hela socknen.
— Och nu hata och afsky mig alla — alla utom du Lina och
Per!
’— Kära du, folket är förvilladt.
— Det är nämndemans fel alltihop.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
