Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
203
— Kanske!
_ Ack min stackars, älskade far, att han skulle få lida så
■mycket, innan han fick gå bort.
— Han dog ju så hastigt, snälla du.
— Kanske han dog med en förbannelse på sina läppar ötver
ein dotter.
— För Guds skull Anna, hängif dig inte åt sådana fantasier.
Du skall se, att allt nog blir lugnt och godt igen, blott de hetsiga
sinnena fått lägga sig.
— Bättre hade det varit, att jag fått gå hort för alltid.
— Det är syndigt att säga så, Anna. Menniskan måste tål-
modigt och ödmjukt finna sig i den högstes beslut.
— Herren döme, sade prosten när jag talade vid honom.
— Mins hans ord och trösta dig.
_ Det är inte lätt att finna tröst i detta elände, snälla Lina.
Det är inte lätt.
— Det förstår jag så väl. . .
— Yill Anna ha mat? frågade nu kyrkvaktaren, soin närmade
sig fållbänken, på hvars lock Anna låg.
— Nej tack käre far svarade hon matt.
— Jo försök att äta litet, uppmanade Lina. Anna behötver
nog något att stärka sig med.
— Ja visst skall hon äta en tugga, menade kyrkvaktarmor.
— Får jag köpa litet mat då, frågade Anna.
— Köpa? utropade kyrkvaktaren. Åhnej, så illa är det väl inte
ställdt ändå, så att vi behöfva taga betaldt för en smula mat. För
resten har käre far på Klastorp, som nu hvilar i ro, mer än en gang
bjudit mig på en bit mat, skall jag säga, sä att nog kan jag ge hans
dotter en beta alltid. — Sätt sig upp och ät nu!
— Tack käre far, svarade Anna. Det är så underligt att höia
ett vänligt tilltal numera af mina gamla bekanta, att jag inte tror
det vara sannt.
_ Prat, flicka! Krya till sig nu! Hon är väl menniska, kan jag
tänka och så länge hon inte är öfverbevisad om något ondt, sa har
en väl inte rättighet att behandla henne som en hund, menar jag.
— Gud välsigne er, käre far! o
Anna satte sig upp och fick sig litet mat samt blef såväl den-
genom som genom den mildhet, med hvilken hon bemöttes af det goda
folket, uppkryad till sinnet och stärkt till krafterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
