Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
Den uppretade gumman gjorde verkligen min af att ga in och’
väcka gubben; men då hon såg, att Anna redan aflägsnat sig och nu
vandrade på stigen inåt skogen, åtrade hon sig och blef lugn.
Per och Lina sågo efter Anna; men de gjorde ej min af att
följa efter henne. De suckade blott och gingo derefter fram till förstu-
qvisten och Per blef j Trantorp hela den återstående delen af efter-
middagen. _ o
Djupt sorgsen gick emellertid Anna allt längre och längre inat
skogen, der hon slutligen satte sig på en sten och grät bittert.
Hon genomgick i tankarne allt, hvad som händt henne denna
dag. Det var inga glädjeämnen, som sysselsatte henne utan tvärt
om de dystraste tankar. Värst af allt syntes henne vara uppträdet
på kyrkogården, då hennes egen mor vändt sig från henne och da
folket jagat henne från hennes fars graf.
Att beskrifva hennes tankegang fullständigt, vore detsamma som
att upprepa, hvad som händt under de sista dagarne den stackars
Anna. Vi inskränka oss derför att säga att hon gråtande satt qvar
på stenen i djupa skogen, till dess att solen gick ned och det biet
skymning.
Då reste hon sig upp sägande för sig sjelf:
_ Nu skall väl ingen kunna neka mig att gråta på min fars grat.
Och hon började gå framåt.
Det blef allt mörkare och mörkare, allt dystrare och dystrare i
skogen, men hon ville ändock icke gå fram pä vägen af fruktan att
möta någon och derigenom ådraga sig nytt hån at densamma.
Hon kände sig hemsk till sinnes och för hvarje gång det prass-
lade till i skogen, af en nedfallande trädqvist eller af en sent ute
varande fogel eller ekorre, ryckte hon till samt stannade och lyssnade.
Derigenom försenades hennes gång betydligt och det blef ganska
sent, innan hon hann fram till trakten af kyrkogården, hvilken var
hennes mål.
Månen gick upp.
Det var fullmåne och himlen var alldeles molnfri, hvarför man-
ljuset gjorde en effektfull verkan, der det silade fram mellan furorna,
och upplyste skogen.
Men på samma gång som ljuset kom, kommo äfven väldiga slag-
skuggor, hvilka i snåren framställde för den sorgsna och uppskakade
Hickans fantasi de underligaste skepnader. ,
Anna var af naturen icke rädd af sig, men just till följd a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
