Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
hennes sorgsenhet uppjagades hennes fantasi och gjorde henne spök—
rädd.
Oupphörligt stannade hon och höll handen hårdt tryckt mot
sitt våldsamt klappande hjerta, under det att hennes blickar fast-
naglade sig vid de sällsamma figurer, som månskenet framställde här
och der.
Hon kunde visserligen taga sitt förnuft tillfånga efter en stunds
fundering; men då uppträdde alltid något nytt ämne till hennes för-
skräckelse och nu skred hon fram betydligt långsammare, än hon
gjort, innan månen gått upp.
Klockan kunde vara framåt elfva på qvällen, då hon alldeles
stannade och stirrade framför sig.
Hon såg en hvit skepnad höja sig bakom ett tätt buskage.
Denna skepnad glittrade i månskenet så märkvärdigt.
Det måtte varit en vålnad, som stigit upp framför hennes ögon.
Då och då tyckte hon, att denna skepnad rörde på sig — och
hon var viss på, att den gjorde hotande rörelser mot henne.
Men hon kunde inte se något ansigte.
Plötsligt fick hon dock se en mörk urhålkning på den plats, der
skepnades näsa borde sitta.
Nu var hon säker på sin sak.
Det var en vålnad, en grafvens gäst hon hade framför sig.
Det var en dödskalle, som grinade mot henne. Hålet efter näsan
såg hon ju tydligt och hennes fantasi skapade snart äfven ögonhå-
lorna.
Utan tvifvel var det hennes far, som stigit upp ur grafven och
gått henne till möte.
Kom han i vänlig eller fiendtlig afsigt?
Helt visst i fiendtlig! — Ja, hon var säker derpål
Hon började att frysa; men likväl rann svetten ned från hennes
panna. Det var en isande kallsvett.
— Fader hviskade den stackars flickan darrande, att tänderna
skallrade emot hvarandra. — Fader!
Och hon ville sjunka på sina knän.
I detsamma drog skogen en djup suck och trädens och buskar-
ues grenar rörde sig helt sakta.
— Jesus Guds son! utropade Anna och hejdade sig samt sjönk
ej på sina knän utan tog i stället ett par steg tillbaka.
I detsamma ljöd en skrikig stämma rätt öfver hennes hufvud:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
