Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
»Klävitt! Klävitt!» ropade denna stämma.
Anna kände väl igen ugglans rop. Men hon blef inte lugn för
det, alldenstund ugglan i folktron är en olycksfågel och hennes rop
betyda död eller undergång på annat sätt.
»Klävitt! Klävitt!» ropade fogeln oupphörligt.
Åter suckade det i skogen och åter tyckte Anna, att den hvita
skepnaden rörde sig.
Hon drog sig ännu ett par steg tillbaka, då hon hastigt kände
sig omfattad af, såsom hon trodde, ett par armar. — Hon hade
emellertid endast råkat att komma in mellan ett par lågt sittande
och långt utskjutande grenar af en fura.
Anna tänkte genast på, att det var en gast, som omfattade
henne för att krama henne.
Gastar äro några öfvernaturliga väsen, hvilka lefva i folktron
och ofta hör man bondfolket säga, att den och den blifvit gast-
kramad. Har under en storm en trädstam blåst omkull och träffat
en menniska, så är det alltid gasten, som får skulden. — Ufvar och
ugglor tros stå i förbindelse med gastarna — och om man söker att
taga denna vantro ur sinnena på folket, så blir man utskrattad.
Tron på gastar äro så inne i folkmedvetandet, att den ännu icke på
långliga tider skall kunna tagas bort. Först när upplysningen blifvit
allmän och hunnit tränga sig ända in i de djupaste skogstrakterna,
dit inga moderna kommunikationsleder ännu föra, skall denna öfvertro
småningom kunna tagas bort.
Anna var öfvertygad om, att hon nu skulle bli gastkramad och
ehuru hon hade hört, att den, som råkat i armarne på gasten, inte
kan komma undan, förrän han blifvit riktig kramad, gjorde hon
dock ett försök att bli fri.
Hon sprang fram och — gasten släppte henne. Men hon snaf-
vade i detsamma på en trärot. — Naturligtvis var det gasten, som
knuffade kull henne.
Hon föll till marken, men sprang i ögonblicket derpå upp, under
det att ett förfärans skri, hvilket åter upprepades af eko, banade sig
fram öfver hennes läppar medan hon stapplade framåt och ånyo föll
tätt invid den af henne så fruktade hvita och skimrande skepnaden,
under det att ugglan fortfarande skrek klävitt och från marken höjde
sig en mörk skepnad, hvilken med väldiga vingslag flög upp öfver
trätopparne och försvann.
Den stackars uppskrämda Anna trodde sig förnimma, att denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
