Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. Rosen på grafven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
209
skepnad hade stora läderlappsvingar och gnistrande ögon och hennes
inbillning var till den grad stark, att hon var alldeles viss om, att
en eldstrimma lågade i den bana, der skepnaden flugit fram.
Det verkliga förhållandet var emellertid, att en stor tjädertupp
hade legat nere på marken bland hlåbärs och lingonriset, hvilket
ofta är dessa foglars vana. Det var tätt intill det ställe, der han
låg, som Anna tumlat till marken öfver trädroten. Han blef natur-
ligtvis uppskrämd och flög med kraftiga vingslag från platsen.
Anna var nu så förbi, att hon några ögonblick låg på marken
utan att röra sig.
Men hastigt fick hon se, att hon låg alldeles invid den hvita
skepnaden, som förut så mycket förskräckt henne.
Hon sprang upp igen. Men nu var hon skepnaden så nära, att
hon fullkomligt kunde se densammas skepnad.
Hon blef allt lugnare och lugnare och hon började att förebrå
sig sjelf för sin spökräddsla, då hon fann, att hon till denna grad
låtit skrämma sig af — en hög hvit sten, på hvars yta glete och
glimmer skimrade i månskenet.
Hon började nu erinra sig, hvad hon fått lära sig i folkhögskolan
om spöken och troll och helt lugnt satte hon sig nu ned på en
mindre sten alldeles invid den förut så fruktade skepnaden för att
andas ut och hemta sig, innan hon fortsatte vägen fram mot kyrko-
gården.
Sedan hon en stund hvilat ut, hvarunder lugnet återkommit i
hennes sinne, steg hon upp och började gå framåt.
Hon gick nu ur skogen och ned på den utmed densamma löpande
sockenvägen.
Der var alldeles ljust af månskenet, som om det varit midt på
dagen och inga skuggor, som förskrämde den stackars flickan, syntes
heller. Föröfrigt var hon nu så lugn och hade återfått hela sin sunda
eftertanke, hvartör hon ej längre skulle låtit skrämma sig.
Hon gick med jemn fart framåt och inom kort såg hon kyrkan.
Hennes tankar ilade nu till hennes hem och hon skulle halva
velat gå dit för att omfamna sin mor och erhålla hennes förlåtelse.
Hon var fullkomligt viss om, att hennes mor, om hon kunnat sätta
sig in i hennes tankegång och lära sig förstå, hvad hon led, skulle
öppna sin famn för henne. Hennes pligttrogna mor skulle helt visst
inte klaudra henne, för att hon höll ett löfte i helgd. — Men Anna
skulle inte sjelf kunna förklara detta för sin mor. Det skulle endast
14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
