Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Ett brustet hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
— Ja, ja!
— Då sade du dagen derpå, sedan du prässat blommorna, att
de voro eviga och att din kärlek var lika evig som rosorna. Mins
du det?
— Ja!
— Kanske du inte har rosorna qvar?
— Jo mitt barn, svarade grefven, hvilken kom ihog, att han
slängt in rosorna i en af sina lådor.
— Ack Emanuel, den ed du då frivilligt afgaf, var af betydelse
för —–––-
— Ja visst, ja — visst, visst — Jag vet, hvad du ville säga.
— Rike Karl i Karlshult friade — — —
;— Och du? utropade grefven hastigt.
— Jag? — Jag hade ju gifvit dig mitt trohetslöfte, Emanuel. —
Mitt svar var ju gifvet––––––
— Jaså — hm! Ja, ja, det var ju gifvet.
— Kan du tvifla derpå?
— Nej, visst inte! — För fan! tilläde han för sig sjelf. Kunde
då inte den der gåsen säga ja åt bonden, som friade.
— Far blef mycket uppretad på mig, och––––––men allt
det der vet du ju förut Emanuel. Jag skref det i mitt bref. —
Hvarför har du varit så hjertlös och icke gifvit mig en rad till svar
på det.
— Ditt bref? sade grefven liksom letande i sitt minne.
— Kanske du inte fått det?
— Nej, det har jag verkligen inte, skyndade grefven att försäkra,
hvilket emellertid var fullkomlig osanning; ty han hade mycket ordent-
ligt mottagit Annas bref.
— Jag kunde tro det. — Åh, hvad jag väntat på svar. — Jag
trodde, du var sjuk och jag gaf mig ingen ro, förrän jag kom hit
till Stockholm, der jag hoppades kunna bistå dig, om du behöfde
min hjelp.
— Hon hade fördöme mig bättre tjenat mig, om hon stannat
hemma på bondlandet, tänkte grefven, hvilken inom sig begrundade,
hur han skulle kunna bli henne qvitt.
Det hade behöfts aldrig så litet skarpsinnighet för att finna, hur
kall grefven var, ehuru han nu uppehöll skenet af att synas vara
glad öfver att få ha Anua vid sin sida. —
Plötsligen ringde det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
