Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIX. Ett brustet hjerta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
Grefven spratt till och lyssnade.
— För tusan! sade han häftigt. Kommer det någon besökande
till mig, så kalla mig inte vid namn. — Här i Stockholm måste man
vara försigtig, förstår du. — Det duger inte–––––-du såg i middags,
att jag rent af måste neka att känna igen dig.–––-Det skar mig
i hjertat, må du tro; men det måste dock ske.
Anna svarade inte men kanterna på hennes ögonlock blefvo
rödare, än de varit förut och det glittrade bland ögonhåren af tårar,
som hon förgäfves sökte återhålla.
Hon ville dock ej göra grefven några förebråelser. Hon trodde
honom alltjemt om godt såsom den verkligt älskande qvinnan alltid
gör i afseende på den man, som hon gifvit sitt trohetslöfte.
Men hon tyckte, att det var mer än hårdt, att hon skulle vara
nödsakad att dölja de ömma känslor, af hvilka hennes hjerta voro
uppfyllda.
Hvarför skulle hon inte få kalla honom vid namn?
Blygdes han måhända för hennes drägt?
Dessa båda frågor ilade blixtsnabbt genom hennes hjerna utan
att hon kunde gifva ett tillfredsställande svar derpå.
Hon hann föröfrigt inte vidare résonnera med sig sjelf i detta
ämne och ej heller hann hon göra grefven några frågor, ty han fick
verkligen främmande. Två unga män kommo in till honom.
Anna kände mycket vä! igen dem. De voro desamma, som varit
i grefvens sällskap på middagen och hvilka, sedan de skilts från grefven,
talat några ord med henne.
_ Tjenis! sade den ene af herrarne så snart han kom in till
grefven. — Ah, pardon! Inte ensam! fortfor han och bet om mun-
stycket till sin ryska cigarret samt grinade, tör att inte röken skulle
komma honom i ögonen.
_ Vi kommma väl inte och störa? inföll den andre.
— För ingen del, svarade grefven gladt men tilläde för sig sjelf
i tankarne:
— Uvad tusan skola de der här att göra. —
— Lilla vännen har hittat hit, ser jag, sade den ene.
— Jag ber, inga sarkasmer! inföll grefven skarpt.
Anna hade inte fullt klart för sig, hvad som menades med
sarkasmer; men hon antog, att det var en tillrättavisning, som grefven
gjorde sin vän och hon sände honom en tacksam blick ui sina ögon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
