Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII. Hur det kom sig, att Karl Andersson på Karlshult var i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
376
ty hon ville sjelf vara den vackraste flickan i trakten. Derför passade
hon nu på och gjorde gubben far alldeles ettergalen på Klastorpsborna.
— Det var fult af Fina.
— Visst fasingen var det, det.
— Inte behöfde hon vara afundsjuk på mig, inte.
— Honi — Det beror på, hur man tar det, det. — Emellertid
tussade hon farsgubben på Annas föräldrar och hur det gick, det
vet nog Anna.
— Ja, sade hon knappast hörbart.
— Jag var aldrig med om det der krakelet.
— Det var snällt af Karl.
— Jag sade också åt far, att det väl vore jag, som skulle vara
förargad och inte han.
Anna satte en brödsmula i halsen, när Karl Andersson sade
detta.
— Men, fortsatte han, far ville inte höra på mig och när han
väl gjort Annas föräldrar olyckliga, var det för sent för honom att
göra det rätt igen, äfven om han velat det. Och nog hade han .velat
det alltid; — men Fina hon anfäktade honom värre än den lede, så
att farsguibben inte kunde komma sig för att rätt tänka på någon
ånger.
Nu tog Karl halfvan.
— Och, fortsatte han, sedan han häschat ett långdraget ä, sedan
kom far till mig och tyckte, att han hade gjort det som en hel karl,
samt sade, att han hade en bra hustru åt mig.
— Jaså, sade Anna drömmande.
— Jag spännde öronen, må Anna tro oph undrade på, hvem
den flickan kunde vara, som far nu hittat på. Vet Anna, hvem det var?
— Nej, hur skall jag kunna veta det.
— Det har Anna rätt i. Vill Anna veta det då?
— Om Karl vill säga det så.
— Det är inga hemligheter, må tro. — Jo, det var Greta, rike
judens i Wexiö dotter.
— Svarta Greta?
— Precis! Den der zigenarungen. — Men jag sa’ till far, jag,
att jag inte ämnade gifta mig efter hans tycke och allra minst med
en tattarjänta. Jag hade en gång friat till den, jag tyckte oin, sa
jag och när bon inte ville ha mig, så ville jag inte heller ha någon annan.
Anna rodnade djupt och kunde inte se Karl Andersson i ögonen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
