Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII. Hur det kom sig, att Karl Andersson på Karlshult var i Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
377
— Det bief rumor af, må Anna tro. Far svor och domderade,
så att jag väl aldrig hört på maken, mor grät och Fina svansade
omkring och tjöt samt gaf sig både den och den på, att Greta var
en flicka, som kunde klä sig i både siden och sammet, om det gällde
och hon sade, att jag var en åsna, som inte friade. — Och så tus-
sade hon far på mig om igen.
— Gubben blef het och jag likaså och inte var det väl så
vackra ord, vi sade hvarandra, kan tänka.
— Slutligen, fortfor Karl, slog far näfven i dragkistan i hvar-
dagsstugan derhemma på nämndemansbostfillet och tyckte, att jag inte
var värd att ha Karlshult, utan gerna kunde ge mig i väg ut och
tjena hos andra,
— Så förskräckligt, sade Anna beklagande.
_ Ja vasserra tricken, sa’ jag. Är det bara det, som tallerar,
så nog skall jag ge mig i väg alltid. Jag hade pengar på banken i
Wexiö, sa jag och nog skulle jag ta mig fram alltid; men aldng
skulle någon menniska få mig att gifta mig mot min vilja.—
Det bief en temligen lång paus, sedan Karl omtalat detta.
Han tog en tredje snaps liksom för att skölja ned alla tråkiga
minnen. Derefter fortsatte han :
Nu har jag tagit ut mina pengar från banken och har också
köpt biljett till Amerikat.
— Så förskräckligt.
— Åh, kära Anna. Jag har ett par goda armar och bra med
pengar i plånboken, så nog kan jag ta mig fram alltid och kanske jag blir
rikare i Amerikat än jag kunnat bli här i Sverige. Så nu vet Anna det.
_ Karl! sade Anna och lade sin ena hand på hans knä.
— Ja, det är jag det.
— Hvad jag är olycklig.
- Hm!
— Det är jag, som är skulden till allt detta elände.
.— Hm! sade Karl Andersson nu i sin tur.
— Alla, som komma i beröring med mig, bli olyckliga.
— Hm! Inte är jag olycklig.
_ jo Karl! Lyckligare hade det varit, om Karl stannat på
Karlshult.
— Ja, om Anna blifvit min hustru, svarade Karl allvarligt.
Men nu–––––- Nå nu vet Anna, hur det är och nu tala vi inte
vidare derom. Nu får jag veta, hur det är med Anna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
