Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. Dagen efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
474
mera, än han gjort det under aftonen eller just vid det tillfälle, då
Anna stod framför honom och darrande bjöd honom och hans fästmö
(jhampagnen.
Nu mer än någonsin erkände han Annas skönhet och ju mera
han tänkte på henne, desto lifligare började hans hjerta slå. Ja,
det gick till och med så långt, att han började undra, om han inte
skulle kunnat bli lyckligare med Anna än med den pretentiösa fröken
Wennerholm.
Och han förlorade sig allt mer och mer i sina tankars labyrint.
Det ena panoramat efter det andra upprullades för honom och
alltid framstod Anna för honom i en förtrollande glans trots all sin
enkelhet.
Han såg sig sjelf i ett litet hem. Han satt vid sitt staffli och
arbetade, han kände sig så lycklig, tyckte han och under dessa tankar
slumrade han in med skizzboken i sin hand.
Då slog drömmarnes verld upp för honom pórtame till sitt för-
trollade paradis, i hvilket den slumrande grefven inträdde.
Leende trädde Anna mot honom. Rosor och grönt omgåfvo
henne och ett lycksaligt leende spelade på hennes läppar, under det
att hennes ögon blixtrade som de skönaste juveler. Det var lyckan
och sällheten, som blickade fram ur hennes ögon. —
Han såg sig sjelf vid hennes sida. De sjöngo lofsånger till kär-
lekens gud och kände sig sälla och nöjda.
Plötsligen blef den förut molnfria himlen mörk och olycksbådande,
det susade i rymden, det dånade som af en aflägsen åska. Larmet
kom närmare. Häftiga vindstötar förnummos, och i ett nu syntes
på ett moln dragen i en guldvagn af hästar, hvilkas hofvar sparkade
upp gnistor, fröken Hortens Wennerholm iklädd en purpurmantel
prydd med guldbrokad och gnistrande diamanter. Hennes hjessa
pryddes /af ett flammande diadem och hennes ögon tycktes spruta eld.
— Gud skydde oss! drömde grefven, att Anna utropade, under
det att hon liksom beskyddande omslöt honom med sina armar.
— Gud skydde oss för den förfärligal utropade hon åter darrande.
Grefven kände, hur han tjusades af den glänsande synen och hur
han ville rycka sig loss ur Annas armar för att hasta till den juvel-
prydda uppenbarelsen, hvilken från sin höjd leende vinkade honom
till sig.
Men Anna höll honom tillbaka och hviskade honom kärleksrika
ord i öronen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
