Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX. Dagen efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
Han lyssnade derpå, men det var en underbar tjusningkraft, som
spred sig kring fröken Hortens drömda bild.
Hon tycktes fortfara att le och vinka och hvarefter tiden led
tilltogo hennes juveler i ljusstyrka.
De blefvo rent af bländande.
Förvirrad sökte grefven i drömmen att komma ifrån Anna, hvilken
han inte mera såg, till den grad bländad var han af glansen från
fröken Hortens juveler.
Länge höll Anna honom tillbaka, men slutligen sveko hennes
krafter. Hon släppte sin älskade, hvilken skyndade upp till den
skrattande fröken Hortens, hvilken tog honom upp till sig i sin char
och under stoj och skratt drog hon bort förande grefven med sig
liksom i en hvirfvel.
Den sofvande grefven tyckte’i drömmen, att det svindlade för
hans ögon under denna färd. Det var alldeles mörkt omkring honom,
tyckte han och den förut så tjusande uppenbarelsen, till hvilken han
flytt ur sin Annas armar, blef allt mera mörk och obehaglig.
Allt hastigare gick färden framåt, allt vildare skrattade man
kring den olycklige grefven, ehuru han ej kunde se någon mer än den
furie, som förde honom framåt. — Ja, till en furie hade den juvel-
prydda uppenbarelsen blifvit förvandlad för den drömmandes syn.
Plötsligt såg han en ljusning. Det var först en blek, skär strimma,
som silade fram sitt ljus genom mörkret. Denna strimma vidgade
sig. Skenet blef allt klarare och slutligen syntes en oval strålkrans
och inom denna oval trädde fiam en ljuf och skön skepnad, som
vänligt sträckte sina armar mot den i rymden i furiens char fram-
sväfvande grefven. >
Han säg henne.
— Anna! utropade han. Anna! Du är mig ändock trogen!
_ Jag är din skyddande engel! hörde han skepnaden svara med
en stämma så ljuf och fridfull, som en mild orgelton.
— Välsignad vare du! — Men jag är dig ovärdig, stönade grefven
och i detsamma förlorade han balansen och föll från den svindlande
höjden ned i den underliggande afgrunden.
Han såg, hur Anna sträckte ut händerna för att taga mot honom,
men han förlorade medvetandet och tumlade fortfarande nedåt med
en fruktansvärd hastighet — han uppgaf ett skärande anskri icke
blott i drömmen utan äfven i verkligheten och under detta anskri
vaknade han.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
