Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Ransakningsfången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
538
— Jag är också oskyldig, ja Herre i höjden, du ser min oskuld.
Hon lät den sidan, hvarpå den otydliga, anteckningen var gjord,
ligga uppe och började nu läsa kapitlet i sin helhet.
Hon hade just slutat sista versen och börjat med första versen
på tredje kapitlet, då hon hörde, att en nyckel sattes i låset till
celldörren, hvilken äfven öppnades af en grofbygd qvinna, som kom
in, låste dörren och gick fram till Anna.
Det var fångvakterskan, hvilken Anna inte förut sett. Lion hade
visserligen tidigare på dagen varit inne i cellen med maten, men då
hade Anna inte hört henne.
— Jaså ni har vaknat nu, sade vakterskan.
— God morgon, sade Anna.
— Säg hellre god middag.
— Ar dagen så långt framskriden?
— Jo, jo men.
— Det är ju så mörkt härinne,
— Ni vill väl inte begära, att här skall vara ljust som i en bal-
salong heller, utbrast vakterskan och skrattade bredt.
Anna svarade ingenting.
— Nå har ni inte ätit än, frågade vakterskan.
— Jag är inte hungrig, svarade Anna.
— Åh skräp, ät på bara, trugade vakterskan. Gröten är inte
vidbränd, må ni tro och brödet duger nog att bita i.
— Det tror jag visst, sade Anna, men jag kan verkligen inte äta.
— Jag känner till det der, sade fångvakterskan. Så säga alla
fångar första dagen, men sedan äta de som vargar och tigga mera
mat, fast det få de alit slicka sig om mnn efter. Sin ranson skola
de ha, men inte ett dugg mera. — Ät!
— Jag kan inte.
— Försök på bara. Äter ni inte, så får ni ju inga krafter och
sådana behöfver ni nog, när ni skall ljuga kommissarien full om en
stund.
— Ljuga?
— Javisst.
— Jag behöfver inte ljuga.
— Så mycket bättre för er. Ju fortare ni bekänner, desto
fortare kommer ni ut härifrån och bort till Spinnhuset.
— Min Gud, hvad säger ni. Spinnhuset?
— Ja, det är väl dit, ni skall, kan jag tänka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
