Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Ransakningsfången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
539
— Jag är oskyldig.
— Ja, naturligtvis, det äro alla, som komma hit, om man får
tro deras egna ord.
— Jag har intet ondt gjort.
— Nej, det sade den der qvinnan, som i sex veckor bodde här
före er.
— I sex veckor? *
— Ja!
— O, hvilken tid!
_ Raska på med bekännelsen så slipper ni sitta så länge här.
— Jag har intet att bekänna.
_ Det sade sig den der qvinnan, som jag talade om nyss, inte
heller ha.
— Kanske hon var oskyldig ocksa.
— Hon var så hin håken heller.
_ Hvad var den stackars menniskan anklagad för för brott?
— För barnamord!
— O, min Gud! Och hon var skyldig?
— Lita på det.
— Blef hon inte oskyldigt dömd.
_ Nej, det kan ni sätta er på, att hon inte blef.
— Hur vet man det?
— Hon bekände så vackert till sist.
— Hade hon mördat sitt eget barn?
_ Ja det hade hon. Hon hade kastat det i Årstaviken — deri-
från vi få dricksvattnet, ni vet.
— Usch!
_Men inte ville Lon erkänna det.
— Hur fick man då veta, att hon var skyldig till detta gräsliga
brott. . . y-i *
_ Kors, ungen kunde inte i evighet ligga i vattnet. Liket not
upp eu vacker dag och fördes till bårhuset åt medicinarne att karfva
på Men innan de börjat att skära i kadavret, lagade kommissarien,
som har så präktiga idéer, att det kom hit och han visade det tör
modern.
— Kände hon igen barnet da?
— Ja, det kan ni tänka. Det blef ett grin och ett lip, att jag
väl aldrig sett på maken och nära var det att hon kysst det halt-
ruttna kadavret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
