Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXII. Ransakningsfången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
540
— Förfärligt! Förfärligt!
— Kommissarien är inte att leka med må ni tro. Det är bäst
att bekänna med ens.
— Jag har intet att bekänna.
— Prat! Tala ni om, hvar ni gömt diamanterna, så letar kom-
missarien reda pa dem och sa får ni er dom. Det är mycket bättre
att) börja tjena af straftet snart än att först sitta här i evighet och
sedan ha strafftiden qvar ändå. — Ät nu!
Hur kan ni begära, att jag skall kunna äta under dessa om-
ständigheter?
Jag är för vau att se fångar för att låta inbilla mig, att
inte de kunna vara hungriga som annat ärligt folk. Den, som kan
sofva som en stock trots sitt onda samvete, kan äfven äta, det är
så säkert som amen i kyrkan det. Slefva ni i er gröten och gör
er inte tül! Se så! Sjåpa er inte!
Hon tog träskeden och tvingade den i handen på Anna; hvilken
rör att göra tångvakterskan till viljes började att äta något af gröten. —
Det smakade bra. Hon kände, hur blodet kom i hastigare omlopp
och hur hon derigenom biet varmare och mera välmående än förut,
på samma gang som hennes lynne blef bättre och hennes sinne lättare.
— Nå det går för sig att äta, tror jag, sade vakterskan.
Ja, jag trodde inte, att det skulle smaka sä bra.
— Ser ni det.
Anna åt upp hela ransonen, hvarefter fångvakterskan tog tenn-
skalen och skeden trån bordet samt lemnade cellen, der Anna således
åter blef ensam med sina tankar.
Hon började åter titta i bibeln. — Hon hade ju föröfrigt ingen-
ting annat att göra, ty hon behöfde inte rufva på några lögner att
säga sina domare. Hon var ju alldeles oskyldig och hennes sinne
var derför fullkomligt lugnt, ehuru det var djupt sorgset, hvarpå intet
är att undra.
När hon läst något litet i den heliga boken, flögo tankarne utom
cellens murar och till honom, som hon älskade, men hvilken så hjert-
löst ötvergifvit henne för en annan qvinnas skull.
Jag undrar, om Emanuel är lycklig, tänkte hon. — Ja, ja,
måtte han bli det, om han inte är det. Fröken Hortens Wenuerholm
är en hjertegod menniska, det har hon visat mig. Hur underligt,
att han, som jag älskar och hon, som jag har så mycket att tacka
för, skulle bli ett par. — Lifvet är ändå bra underligt. — Hur gerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
