Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Grefvinnan Strutsenfots diamanter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
— Det må han göra, bäst han vill; men mitt namn får han aldrig
på en lånehandling,
— Du är förfärlig, moder.
— Jag vet endast att begagna mig af ödets vändningar och det,
hoppas jag, ej är något klandervärdt.
— Jo i detta fall!
— Agget skall ej lära hönan värpa, min pulla, sade fru Wenner-
holm under försök att inlägga en anstrykning af skämt i sitt tal. —
I morgon bittida resa vi med första tåg från Neapel
— Men generalkonsuln?
— Vi ha intet med honom att göra.
— Hvad skall han tänka?
— Naturligtvis skall han tro, att vi hans hjelp förutan lyckats
befria Emanuel från hans fångenskap och sedan i hans sällskap i
största hast rest från denna stad, som gifvetvis blifvit oss motbjudande
att vistas uti sedan olyckan med Emanuel.
— Nej, mamma, aldrig skall jag tillåta mig ett sådant svek.
Aldrig !
Fru Wennerholm såg ett ögonblick på sin dotter och derefter
sade hon:
— Har du förlorat förtroendet till din mors råd Hortens?
— Nej mamma; men i detta fall kan jag ej gilla dina förslag.
— Gör, som du vill, Hortens. Mitt bistånd får du aldrig i denna
sak. Inte en penning lemnar jag till din eländige mans räddning.
Och hon lemnade hastigt rummet samt gick in i sin dublett
stängande dörren efter sig och lemnande grefvinnan Strutsenfot ensam.
Grefvinnan satt fortfarande qvar på samma plats, ända till dess
att hon hörde, att hennes mor lemnade hotellet. Hon brydde sig ej
om att ta reda på, hvart fru Wennerholm begaf sig utan steg upp
och började gå fram och åter i rummen.
— Nej, sade hon till sig sjelf. Emanuel får ej omkomma på
detta ohyggliga sätt. Hade man sagt mig, att han var död, skulle
jag ej vara så förtviflad som nu, då man underrättar mig om, att
han skall skjutas, om han ej med penningar blir utlöst. — Det vore
ett mord, om jag ej sökte rädda honom och jag vore hans mördare.
Hvarför kunde ej banditerna skjuta honom genast. Då hade jag
varit fri och då hade jag ej haft någon del i hans olycksöde. —
Men nu — nu —
Hon vred sina händer af förtviflan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
