Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Grefvinnan Strutsenfots diamanter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
_ Min mor vill inte gifva sitt namn för ett lån i italienska
banken. — Det är gräsligt. — Min annars så klarseende mor förstår
ej nu, att hon blir hallstämplad som sin mågs mörderska, om hon
undandrager sig att skaffa penningar. — Generalkonsuln skall icke
underlåta att underrätta regeringen i Sverige om, att Emanuel blifvit
fångad af röfvare och dödad af dem, derför att ej hans svärmor
skaffade penningar till hans lösen. — Min Gnd, hvilken skandal!
Ack, att de ej sköto honom genast utan att derom underrätta oss.
Då hade vi kunnat resa vidare — i sorgdräkter och––––– kanske
jag kommit att bli — hm! — Italiensk hertiginna eller prinsessa,
som mamma säger. —
Hon kunde nu inte underlåta att blicka sig i spegeln och ett
svagt leende for öfver de bleka dragen, hvilka nu voro liksom
marmorerade, hvilket berodde derpå, att hennes tårar gjort breda
fåror i sminket, hvilket hon dessutom torkat omkring med näsduken,
som hon oupphörligen fört till ögon och kinder.
— Min Gud, hvad jag ser ut, sade hon för sig sjelf och hon
började genast göra toalett. — Hon gaf sin hy en blek färg, hvilket
ej heller var svårt, ty hon var denna dag i verkligheten mycket blek.
När hon slutligen var färdig, sade hon för sig sjelf:
— Jag vill visa min mor, att jag kan handla. Offret är stort,
men det måste ske. Mamma får sedan betala det.
Och efter denna om allt annat än ren karaktär vittnande mono-
log, tog hon fram ur sitt bagage två präktiga diamanthalsband. Det
ena af dem var detsamma, för hvars skull Anna Larsdotter fått utstå
så många lidanden och det andra det, som fru Wennerholm gifvit
sin dotter på hennes första lysningsdag.
Hon lade båda halsbanden bredvid hvarandra på sin ena arm
och fröjdades åt deras glans.
— Det måste ske. Mamma störtar mig i fördert, om hon får
hållas. Hon är blind denna gång och nu är det jag, som ser. Jag
skall äfven handla och få se, om inte din dotter, min lilla mamma,
en gång skall öfverglänsa dig!
Ett leende, hvilket man skulle kunna med skäl gifva epitetet
elakt, for öfver hennes läppar, när hon sade dessa ord för sig sjelf.
Hon sade dem verkligen och tänkte dem icke tyst; ty hon var i all-
deles för öfverspänd sinnesstämning, för att hon skulle kunnat tänka
tyst. Hon tyckte, att hon inte var ensam och hon hade behof
af att höra sig sjelf tala; ty hon fruktade tystnaden. — Hon ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
