Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Krymplingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
Å ett par restauranter voro upphängda flera taflor, som voro
till salu. Likaledes hade ett par bok* och konsthandlare mottagit
taflor till salu och dessutom funnos artister, som sjelfva buro kring
sina taflor och på detta sätt bjödo ut dem.
Grefven valde detta sista, anspråkslösare sätt, sedan han först
hört sig för om, hvad det kostade att få utställa taflorna å ofvan
nämnda ställen.
Sjelf kunde han inte bära taflan, ty han kunde inte gå utan att
stöda sig på käpp och dels ville han ej heller bära den. Det hade
varit att ta två trappsteg i ett tag nedåt, menade han och han måste
hålla sig uppe, icke minst i sitt värdfolks ögon.
Han skaffade sig derför en gosse, som bar taflan och utropade
den till salu. Sjelf följde han med, rastade här och der på någon
bänk och lät gossen göra små lofvar omkring densamma utbjudande
taflan åt alla, han kunde finna.
Det var ett ganska vackert parti, som taflan föreställde, en vy
från Monaco och å densamma hade grefven satt in en scen mellan
Camilla och Pietro. Allt var mjukt och trefligt gjordt, ehuru taflan
nog inte skulle kunnat uthärda någon konstnärlig kritik.
Första dagen, grefven var ute med sin talla, mötte han några
svenska marinofficerare. —
— Aha, tänkte han. Der har jag svenskarna. Jag hade då
förstått, hvad ynglingen och flickan sade. Fördömdt, att jag skulle
träffa på dem. Jag känner ju dem allesammans. — Om jag ändå
kunde komma undan.
Och han försökte att vika af in i en kaprifoliuifiallé, som just
mynnade ut alldeles invid honom, men det var för sent. Tillföljd af
skadan i sitt ben kunde han inte röra sig så hastigt, som önskligt
var och en af officerarne fick se honom.
— Hallo! ropade han.
— Hvad var det, frågade en annan af officerarne.
— En gammal bekant, svarade kamraten.
— Hvem då?
— Grefve Strutsenfot.
— Emanuel P
— Just hanl
— För tusan! Då ha vi nog den charmanta fru Wennerholm
här också! Bereden er på en splendid middag, kamrater.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
