Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Fröken Pamelas bjudning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
Gumman var alltså nöjd med sällskapet. Nöjd var hon äfven
med soupén, hvilken varit lyckad i allt och äfven hade allt räckt
väl till. Det var mycket öfver både af mat och"dryck.
Grosshandlaren hade också varit en utmärkt god värd, det skulle
hon då en gång säga honom, tänkte hon, äfven om hon inte skulle
komma i tillfälle att säga det till honom denna afton.
Man talade om spökhistorier, men det tyckte fröken Pamela inte
om.
— Allt det der är drömmerier, sade hon.
— Det är maran, menar tant, inföll grosshandlaren.
— Du må kalla det, hvad som helst; men något ohyggligt
är det.
— Tant tycker om vackra drömmar och syner?
— Ja det må jag säga, att jag gör och det göra nog alla tnen-
niskor.
— Om höga berg och djupa dalar vill tant drömma.
— Ja mycket hellre det än om ohyggligheter.
— Det är nog så med litet hvar, käraste tant. — Tänk, om
tant skulle komma att drömma som Tartini.
— TartiniP Musikern? frågade Gunilla.
— Just han! Han hade en besynnerlig dröm i sin ungdom, be-
rättas det. Han drömde nämligen då en gång, att han ingick ett
kontrakt med afgrundens furste.
— Fy då så otäckt! utropade fröken Pamela.
— Den behornade potentaten lofvade i drömmen honom att alltid
vara till hans tjenst.
— Nåå? frågade inspektor Hagberg.
— Joo, Tartini tyckte i drömmen, att allting lyckades honom.
Alla hans önskningar uppfylldes och allt, hvad han tog sig före,
lyckades genom denne mörka tjenares biträde. Slutligen tyckte han,
att han lemnade hin onde sin fiol för att höra, om han förstod sig
på musik. Till hans stora förundran spelade då satan en så skön
melodi, att Tartini aldrig hört eller tänkt något, som derraed kunde
jemföras och han föll vid åhörandet deraf i sådan förtjusning, att
andedräkten blef honom betagen. — Han vaknade af denna andnöd
och fattade straxt sin fiol i hopp om att sjelf kunna spela det för-
träffliga stycket, som han nyss njutit af i drömmen. Men detta var
honom inte möjligt. Han komponerade likväl denna natt en sonat,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
