Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIII. En oförmodad friare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
— Jo, jo, jo! utropade Gunilla och klamrade sig tast vid honom
samt tryckte ned honom i en soffa, hvarefter hon sade:
— Nu kommer morbror inte upp ur soffan, förrän morbror talar
om, hvad morbror inte vill säga:
Skön filosofi!
— Det är bara dumt att tala om det, när man inte vet det
med säkerhet.
— Tala gubbe! befallde Gunilla och hytte skämtsamt åt vakt-
mästaren med ena handens pekfinger.
Herr Hagberg stod bredvid och såg leende på dem.
— Välsignade flicka, hvad du är efterhängsen, sade vaktmästaren.
Lofvar du då att inte säga något?
— Ja, ja!
— Och att inte med en min förråda, att du vet något?
— Ja, ack ja! O, jag är alldeles galen i hemligheter, må mor-
bror tro, svarade Gunilla och skulle se mycket trovärdig ut, men hon
föreföll i stället genomgående komisk, hvilket hon äfven sjelf insåg,
att hon gjorde, hvarför hon började skratta och släppte med det-
samma sin fånge.
— Nåja! Men allvarsamt, började vaktmästaren, du får inte
förråda något.
— Nej det lofvar jag morbror, svarade Gunilla allvarligt; men
hon tilläde skrattande: — Men hvarför tar inte morbror något sådant
löfte af Axel, som ju också är inne i rummet.
— Han är karl, kära barn och förstår derför sjelf att hålla
tand för tunga.
— Pyttsan också! utropade Gunilla. Liksom karlarne skulle
vara mera tystlåtna än qvinnornal — Eller är du mycket tystlåten
af dig, tilläde hon och kastade sig i sin fästmans armar samt kysste
honom på moustascherna.
— Naturligtvis, svarade han och smekte de mörka lockarne ur
hennes panna.
— Nå nu hör morbror, att både Axel och jag äro tysta som
ett par tegelstenar, så nu törs väl morbror tala, sade Gunilla.
— Det gör jag nog i alla fall, fastän jag velat roa mig litet på
din bekostnad, kära barn, sade vaktmästaren. Emellertid vet jag
ingenting med säkerhet; men spår jag inte alldeles orätt, så få vi
visst snart komma på ett förlofningskalas till.
— Hvad säger morbror! utropade Gunilla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
