Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Karl Andersson på äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derpå modelst klagotjut, hvilka föreföllo ytterst dofva, alldenstund
ungarne ännu voro så små.
De resandes fruktansvärda fiende hade i början försökt att lyfta
upp stenen med sina starka klor och att derefter skjuta den undan
med hufvudet. Men djurets bemödanden dervidlag voro fåfänga och
detta ökade betydligt dess raseri. Det upphäfde ett genomträngande
skri och dess ögon lågade af vrede. Det var fadern till ungarne,
som kommit. Faderskärleken föranledde hans vrede.
— Det är tid att skjuta på besten, sade slutligen Wharton med
den kallblodighet, som var honom så egen. Kulan måste gå genom
hans hjärna, om vi skola hoppas på att bli befriade från honom.
Frank tog sin dubbelbössa och lemnade Lincoln sina pistoler,
bada siktade på några tums afstånd på tigern och tryckte af,
men bådas vapen klickade.
Tigern måtte emellertid hafva märkt att ett angrepp gjordes på
honom, ty han tog ett språng åt sidan, i detsamma vapnen klickade.
Men som han kände sig oskadd kom han tillbaka till samma ställe,
der han förut stått och syntes nu vara mera uppretad än förut.
Krutet i Franks och Lincolns gevär hade blifvit vått och under
det att de kratsade ur sina pipor, bemödade Whaston och Karl
Andersson sig om att upspöka sina kruthorn, som de oförsiktigt lagt
ifrån sig.
Det var så mörkt, att de måste krypa omkring och leta på
grottans golf.
Då Karl- Andersson kom nära tigerungarne, hörde han ett ljud
liknande klangen af ett stycke metall och han upptäckte snart, att
detta ljud uppkom deraf, att ungarne lekte med kruthornen.
Olyckligtvis hade de med sina klor afvridit propparne och det
på den fuktiga marken utskakade krutet kunde ej mer begagnas.
Denna upptäckt försatte dem naturligtvis i den allra största
bestörtning.
Allt syntes nu vara förloradt.
Wharton ställde sig vid den der resande skydda: de stenen och
fäste sina djärfva blickar på deras fiendes blixtrande ögon.
I sin förtviflan utöste Lincoln tusentals förbannelser och Frank,
som egde den mesta rådigheten, tog ett stycke seielgarn, som han
hade i fickan och gick utan att säga ett ord ned i djupet af hålan.
Snart fingo de öfriga höra ett gällt skri och tigern, hvilken måste
hafva hört det, intogs dervid af fördubbladt raseri.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
