Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Karl Andersson på äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
strålar, som återkastats från ditt hjerta, käre Pelle. — Nej du är
inte hård Pelle. Du har ett hjerta af guld, liksom du har guld i
dina källare i ditt palats.
— Hvad hin pratar du om godt hjerta. Håll inne med det
Kalle! Jag vill inte vara godhjertad, jag vill inte, jag — — —
— Du vill inte; .du vill låtsas vara hårdhjertad, säger jag och
dermed basta. — Men för tusan, vi ha alldeles kommit från ämnet
derigenom att vi talat om Rosen på Klastorp, den Gud må välsigna
och grefvinnan Strutsenfot, som väl hin tar en vacker dag med hull
och hår. Hur var det nu med ditt äfventyr?
— Ja, du har rätt. Hvar var jag, hvad var det jag sade?
— Jo, du sade, att sedan du i indianens sällskap tillryggalagt om-
kring fyra engelska mil, ni kommo fram till en hydda,
— Ja visst ja. Det var indianens bostad.
— Och dit hade ni gått in tillsammans och der fann du bland
annat femton hufvudsvålar samtliga efter hvita menniskor af hvarje
ålder från treåriga barn och till sifverhåriga gubbar samt en bufvud-
svål med långt, mjukt och rödbrunt hår, sannolikt efter någon ung
skönhet, som äfven blifvit offer för en omensklig grymhet.
— Ja, du har godt minne.
— Du ryste för denna syn, sade du, men du vågade likväl icke
låta indianen märka din atsky.
— Det är riktigt.
— Sedan kommer jag inte ihåg något mer och troligtvis hade
du inte hunnit tala om mera, när vi, jag vet inte af hvad orsak kommo
att tala om »Rosen på Klastorp.»
— Nå då vill jag fortsätta: Sätt dig! ropade indianen åt mig i
det han pekade på bädden, som befanns i ena hörnet af rummet.
Jag lydde. Tigande ställde sedan min förfärliga värd framför mig
mjölk och frukt. Han satte sig bredvid mig och tigande förtärde vi
vår välsmakande måltid.
— Ja, nu kommer jag ihåg, att du omtalade äfven detta. Men
hur gick det sedan?
— Jo, plötsligen reste han sig upp och ställde sig framför mig.
— Det gick väl en kåre öfver ryggraden på dig då, Pelle?
— Det kan du lita på.
— Rörde han dig?
— Nej.
— Nå då gick det ju an.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
