Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Karl Andersson på äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
369
— Ja, han gick ur hyddan och in i skogen. Jag följde honom
alldeles oförmögen att kunna säga ett ord.
— Ja, ja!
— Yår väg gick emellan vilda buskager under jättelika plantaner,
höga cedrar och stora ekar, hviika bildade ett grönt tak öfver våra
hufvuden. ett tak så tätt, att det trotsade det nedstörtande häll-
regnet. Efter en stunds promenad kommo vi fram till ett slags ställ-
ning, som blifvit upprest med tillhjelp af fyra intill hvarandra stående
träd.
— Var det den hyddan, han talade om?
— På denna ställning, fortsatte Per utan att besvara Karl
Anderssons fråga, låg benranglet efter indianens mor och vid sidan
af detsamma stod en kruka af röd lera, hvilken innehöll beneu af
hans far och en handfull aska efter hans nedbrända hydda.
— Det var hans kyrkogård således?
— Ja!
— En familjegraf.
— Man kan kalla det så.
— Stannade ni der?
— Nej vi gingo längre in i skogen och snart märkte jag, att
marken började höja sig helt sakta, ehuru de löfrika, träden hindrade
utsikten. Jemväl nådde mina öron bruset af ett vattenfall, hvilket
jag förstod måste vara ganska betydligt till följd af det buller, som
dess vattenmassor förorsakade. Vi gingo åt det håll, hvarifrån
brusandet hördes och stodo inom kort på en brant sluttning ofvanför
en ofantligt stor vattenhvirfvel.
— Det var nog hans mening att störta dig i vattnet.
Per fortfor:
— Jag såg ned i den mer än två fot djupa klippdälden genom
hvilken den sammanträngda strömmen med ett förfärligt dån rusade
fram, till dess att den fann en större öppning och försvann i
skogen :
Sade indianen intet?
— Nej inte straxt. Med förvåning och ängslan betraktade jag
forsen, detta naturens storslagna skådespel och vi hade stått der en
god stund, när indianen slutligen sade:
— Hvarken natt eller dag gaf jag mig ro, förrän jag hade fått
min fars, min,hustrus och mina barns mördare i mitt våld.
64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
