Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Karl Andersson på äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
— Den stackarn fick nog veta, hvar David köpte ölet, inföll
Karl Andersson.
— Se denna ceder, sade han, forsatte Per. Dit förde jag den
hvite mannen. Jag släpade honom hit, han var då redan half-
död.
Per upphörde plötsligen att tala och torkade sig med näsduken pa
pannan, der stora svettdroppar började perla tram.
— Hvarför slutar du, frågade Karl Andersson.
— Jag intages alltid af en gräslig förskräckelse, när jag tänker
på detta ögonblick, hvilket var det fasansfullaste, jag hitills upp-
lefvat.
— Han ville då mörda dig?
— Nej det ville han inte — —
— Nå men då?
— Han slog sin arm om mitt lif, när han fortsatte:
_ jjit förde jag den hvite mannen, som då redan var halfdöd
och ropade: Kom med mig till verldsanden! Och med dessa ord
sprang jag ined honom hit till afgrunden. Men här rullade han ifrån
mig och jag såg hans kropp störta i den skummande strömmen. Mig
försmådde döden; ty jag låg oskadd bredvid en stor sten. Jag klängde
mig upp till toppen af en platan, svängde mig på ett utskjutande
klippstycke uppnådde sålunda det ställe, hvarpå vi nu stå. Nu kan
jag inte lefva längre. Alla de mina har den store anden kallat till
sig. Jag vill i dag lemna dem det sista offret. Kom följ mig.
Per tystnade nu åter för ett ögonblick, torkade åter svetten ur
pannan, drack några droppar gin och fortsatte, utan att Karl Andersson,
hvilken syntes vara på det högsta intresserad, afbröt honom:
_ Dödsångesten förlamade min tunga så att jag icke förmådde
säga ett ord. — Vi gingo ned från den höjd, på hvilken vi stått och
återvände till hyddan samma väg, som vi gått derifrån. Sedan vi
väl åter kommit in i hyddan bjöd han mig äta.
— Nu igen?
. — Ja!
— Nå, hur gick det för dig.
— Jag tackade och sade, att jag inte var hungrig.
_Nej, man skal! allt ha en mage som en kamel, om man skall
kunna äta under dylika omständigheter.
_ Han bjöd mig då att sitta ned utan att säga ett ord, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
