Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Karl Andersson på äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I—I im i i in~ M’dKÉ^HHNHn
371
hans åtbörder voro tillräckligt talande, för att jag skulle med
lätthet kunna förstå dem.
— Jag satte mig på bädden igen, fortfor Per. Han aftog då
sin stridsklädning och sin hufvndbonad med de många fjädrarne och
iklädde sig i stället en brokig högtidsdräkt; derpå tog han fem stycken
på ett bastsnöre uppträdda dödskallar och hängde dem kring sin hals.
Hufvudsvålen med det nötbruna håret hängde i midten och utbredde
sig med ryslig prakt öfver hans bröst. Sålunda utstyrd, med bössan
i venstra handen och stridsyxan i den andra, samt kulpungen, krut-
hornet och skalperknifven i gördeln vände han sig till mig och sade:
Följ mig och tag med dig buffelhuden, på hvilken du sitter.
— Jag gjorde det ehuru med möda, emedan huden var både svår
och tung att bära och jag var dessutom mycket förlamad genom
alla de sinnesrörelser, som nu följt tätt på hvarandra.
— Indianen gick förut med långsamma steg och högtidliga åt-
börder.
— Gingo ni åter in i skogen åt strömmen till, frågade Karl
Andersson.
— Ja, det gjorde vi. Och då han hunnit fram till den ställ-
ning, på hvilken benranglet efter hans moder låg, steg han upp på
densamma, lade ifrån sig bössan och stridsyxan, tog buffelhuden, som
jag burit dit, bredde den sorgfälligt öfver sin mors skelett och ställde
på andra sidan det lerkärl, som innehöll hans fars ben och den aska,
med hvilken stoften efter hans hustru och barn voro blandade.
— Efter ett långt stillatigande, fortfor Per, bemannade jag mig
ändtligen, då jag frågade:
— Ar det då din egen död, som du kallar -det sista offret?
— Nå, hvad svarade han på det, frågade Karl Andersson.
— Han svarade ingenting, utan smålog endast åt mig.
— Att le i en sådan stund?
— Ja, det verkade illa på mig.
— Det kan jag begripa. Du var ju i dödsångest, förstås.
— Ja det var jag. I en förfärlig ångest,
- — Nå hvad gjorde du?
— Jo, jag tog mod till mig och upprepade min sista fråga:
Är det då din egen död, som du kallar det sista offret? Och der-
efter tilläde jag: Så haf då barmhertighet med mig och döda mig
först; ty i denna öken måste jag omkomma, då du är död.
— Hvad gjorde detta för verkan på honom?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
