Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Karl Andersson på äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372
— Hau skakade blott på hufvadet och visade uppåt himlen.
— Det var ’då inte mycket; så framt han inte medelst denna
gest ville tillkännagifva, att det var hans afsikt att taga dig af daga,
— Jag tänkte också i förstone, att detta var hans tanke.
— Bedrog du dig verkligen deri? Indianerna äro annars inte så
sena, att — — —
— Kom ihog fredspipan.
— Ja, för tusan. Nå den ställer saken i en annan dager. —
Men var den der enda gesten mot höjden det enda svar, han gaf dig?
— Ja det var det i förstone, men efter några ögonblick sade
han:
_ Nej 1 Gif akt på det gröna löfvet och vandra med vinden.
Men tig nu, tilläde han och då jag återvändt till den store anden så
betäck mig med buffelhuden och gå din väg.
* — Han ville då ta lifvet af sig sjelf men skona dig!
— Ja!
— Det var en underlig prisse.
— I själsångest, orörlig och knappt i stånd att andas, fortsatte
Per, stod jag der, under det att indianen lade sig ned liksom för att
sofva. — Väl kommen i liggande ställning ropade han till mig:
— Hit hafva de hvita bragt mig!
— Gjorde du intet försök att väcka honom till besinning och
rädda honom, frågade Karl Andersson.
— Jag hann inte, käre bror, svarade. Per; ty knappt hade
indianen ropat till mig de der orden, förrän han drog ur gjördeln
sin skalperknif och gjorde med stadig hand ett djupt snitt tvärs
öfver magen.
— Fy lusan!
— Det svartnade för mina ögon, fortsatte Per.
— Det säger jag intet om, sade Karl Andersson.
— Jag stödde mig emot ett träd och dolde mitt ansigte i dess
löfverk, fortfor Per och då jag efter några ögonblick hade hemtat
mig så mycket, så att jag åter kunde kasta mina blickar bort till
indianen, hade han redan aflidit.
— Nå det var då väl, att han slapp pinas för länge, den arme
satan. Han tycktes varit from i själ och hjerta.
— Ja, helt visst var han det.
— Nå, hvad gjorde du?
— Jo, jag samlade till slut hela min beslutsamhet, gick fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
