Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVII. Ett underligt möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’Ut’yJSmaá/Á
4SI
som genom mig råkar i trakaserier. Det skall snart bli bekant här
i Monaco, att han blifvit tagen, derför att jag inte kunnat fullgöra
mina skyldigheter. — Jag! — Jag! — Ni är hård herr Klingenberg!
Jag har misstagit mig på er; ni har intet hjerta. —
— Nej fru grefvinna, sade musikern; nu först misstager ni er
på mig. Jag deltar på det djupaste i edra bekymmer för den stackars
karlen, ja på det djupaste och om jag vågade, skulle jag bedja att
få försträcka er den lilla summan.
— Min Gud, hvad säger ni herr Klingenberg, hvad säger ni? —
O, tack, tack? Ni är min räddande engel! Ni kan låna mig tusen
francs ?
— Ja! Jag har just i dag af fursten mottagit honoraret för min
opera, som jag har skrifvit för att deltaga i den täflan, fursten låtit
påbjuda.
— Ni har fått första priset?
— Nej, andra fru grefvinna.
— Och ni vill försträcka mig tusen francs?
— Med största nöje fru grefvinna.
— Jag välsignar er i mitt hjerta.
— Min glädje blifver derigenom dubbel, fru grefvinna.
— O, tack, tack! Ni skall få igen summan med femtio, hundra,
tvåhundra, femhundra procent, herr Klingenberg.
— Jag är ingen procentare, fru grefvinna. Sällan har jag något
öfverflöd; men jag skattar mig lycklig öfver att ha kunnat vara fru
grefvinnan till tjenst, sade han och tog upp ur sin plånbok ett tusen
francs, som han djupt bugande räckte den öfverlyckliga grefvinnan,
hvilken fattade om penningarne med en girighet, som förut varit all-
deles främmaude för henne, hvilken lekt med högar af guldmynt.
Så snart hon fått penningarne i sin hand, sade hon:
— Jag skyndar hem och betalar min värd och sedan, om ni
tillåter, soupera vi tillsammans på Grande hôtel.
— Jag tackar.
— Vänta mig här — — nej följ mig, tilläde hon hastigt, då
hon tänkte på gendarmen, som skulle följa efter henne. Kanske
skulle Klingenberg ge akt derpå. Bäst vore det derför, att han följde
henne. Han skulle då inte märka gendarmen.
— Er arm! sade hon kokett. All hennes lefnadslust hade åter-
kommit och koketteriet tycktes henne åter som en ny och behaglig
lek. Derför blef hon än mer farlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
