Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Fröken Pamela Tornspets på sitt yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472
— Men hur hade den kommit in till mig P — Jag bief nästan
rädd; ty jag var alldeles ensam. —
— Min nyfikenhet ölvervann emellertid snart all fruktan. Jag
öppnade locket på korgen och — hvilken glädje! Den vackra vax-
dockan i röda sidenklädningen log emot mig med sina klara ögon
af glas.
— Jag jublade högt, må du tro, kära Anna och med ett hopp
var jag ur bädden. Jag kastade korgen under bordet och dansade
i glädjen med min docka omkring i rummet. — Vi voro allt ett
lustigt par, tilläde gumman skrattande, ty dockan var klädd i stor
toalett och jag deremot i blotta linnet.
— Slutligen föllo vi alldeles uttröttade ned på en pall och jag
började nu allvarligt öfverlägga med mig sjelf, huru allt detta kunnat
komma till.
— Jag ämnade ännu en gång undersöka den gamle korgen för
att utröna, om den verkligen var densamma, som jag med så mycken
svett och möda hade burit dagen förut; men korgen var borta och
fanns icke mera under bordet.
— Var den borta, inföll Anna.
— Ja!
— Åh! Men då Uef väl nådig fröken rädd?
— Ja, nu först förekom mig alltsammans riktigt underbart. Hur
kunde den gamla frun veta, att jag just önskade mig denna dockal
Föröfrigt kände den gamla frun mig inte, hon visste helt säkert,
hvarkén hvad jag hette eller hvar jag bodde. — Eller skulle hon
verkligen vara en hexa? Hade hon trollat korgen med dockan till
min säng för att bereda mig en glädje för den tjenst, jag gjort henne?
— Dessa tankar flögo blixtsnabbt genom min hjärna, kära Anna.
— Ja, det var ju underbart, att korgen kunde vara borta.
— Ja visst.
— Fick nådig fröken inte veta, hur detta gått till?
— Inte då, först långt efteråt.
— Men då trodde väl nådig fröken riktigt, att det var en hexa
som — — —
— Det kan du tro.
— Nådig fröken blef väl spökrädd?
— Ja, jag vet inte rätt säkert, om jag hann bli det en gäng;
ty just som jag stod försänkt i den största undran öfver den för-
svunna korgen, rörde sig förhänget till min mors alkov. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
