Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Fröken Pamela Tornspets på sitt yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ Jag har alltid sökt vara nådig fröken till behag, svarade
Anna och jag är tacksam för, att nådig fröken varit nöjd med mig.
_ ja> kära Anna. Du är mera min dotter än min tjenarinna
och derför. vill jag äfven gifva dig ett förtroende, hvilket jag icke
skänkt någon annan.
Hon räckte Anna sin hand, hvilken denna tryckte mellan sina.
— Snart kallas jag bort–––-—
_ O, nej, nej — — — utbrast Anna.
_Mitt goda barn, sade gumman, du skall icke gråta, när jag
säger dig detta. Allt är förgängligt här på jorden och hvad är det
att utbyta ett mången gäng bekymmersamt lif emot ett lit i frid och
ijusl _ Det är ju glädje, min snälla Anna, det är ju en Herrans
nådl
— Men det är så hirdt att tänka, att––– att bli ensam
Min snälla flicka1 Du har hela verlden kring dig. Du är ung
och kry, vacker och god. Lyckan skall le emot dig och snart skall
du alldeles glömma den här gamla gummau, hvilken hållit dig åtskild
från verlden så lång tid.
— Nej aldrig, aldrig!
— Säg icke så mitt barn! — Dock, jag tror nog, att du skall
komma att tänka på mig med välvilja och värda mitt minne i ditt
bröst.
— Ack, ja, ja!
— Just derför att jag trof det, just derför att jag anser dig
mera som min dotter än som min sällskapsdam, vill jag säga dig
något, som du skall behålla för dig sjelf. — När du står vid grafvens
port såsom jag, kanske äfven du har något att säga. Väl dig da,
min flicka, om du har en god vän, liksom jag har det att anförtro
sin hemlighet åt. Ty det är ej bra att taga en hemlighet med sig i
grafven.
— Hvad kan det vara för en- hemlighet, som den gamla bär pa,
tänkte Anna för sig sjelf; men hon sade intet; och tröken Pamela
fortfor:
— Yppa intet, af hvad jag nu säger dig, medan jag lefver.
— Nej, nej, svarade Anna och tryckte ännu en gång hennes
hand.
— När jag är îrorta, ma du göra af min hemlighet, hvad du vill.
— *Jag skall —–––-
— Lofva intet, mitt barn, lofva intet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
