Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Fröken Pamela Tornspets på sitt yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dvaldes i mina föräldrars salonger utan fastmer en ringa man, en
orparson.
Anna ryckte till.
— Du skulle sett honom,’ Anna, fortfor gumman. Han var
ståtlig, tre alnar och en tvärhand lång. Det lockiga, svarta håret
föll ned under hans mössa, när han var ute eller kransade hans panna,
då han var barhufvad, hans ögon blixtrade som juveler hans manliga
profil var hänförande och dessutom visste han att föra sig väl och
hade ett hjerta af guld.
— Det kan låta underligt, då jag säger, att han visste att föra
sig väl; ty det är inte vanligt, att torparesöner hafva lärt sig detta.
Men annat var det med honom. Han hade alltid varit beundrad för
sitt utseende och när han var litet barn, hemtade min far honom
från torpstugan och lät honom leka med mig under åratal, samt
klädde honom, så att han kunde visa sig inne i rummen.
— Vi voro då som bror och syster och från barndomen hade
kärleken grott i bådas våra hjertan samt vuxit upp till ett skönt
träd, då min far plötsligen, när jag var aderton år, förbjöd honom
sitt hem, gaf honom en summa penningar och tillsade honom att nu
sörja för sig sjelf och skaffa sig sitt uppehälle.
— Jag grät bittra tårar. Men intet hjelpte. Intet kunde be-
veka min far att ändra sitt beslut och då jag sade honom att jag
älskade Axel, så hette min barndomsvän, och han mig, blef min tar
mycket förgrymmad och sade, att han lofvat bort mig till en rytt-
mästare samt att min förlofning skulle ske nästkommande jul.
— Jag skyndade till Axel och anförtrodde honom allt. Han tog
saken lugnt; men han sade äfven, att om jag fortfarande ville älska
honoui, skulle han stanna på orten men i anr.at fall skulle han draga
långt bort i verlden.
— Jag bad honom för Guds skull stanna.
— Så kom hösten. I November kom ryttmästareri, min till-
tänkta fästman till mitt föräldrahem. —
— Jag kunde inte tåla honom. — — Uagligen träffade jag Axel
på en bestämd mötesplats och vi uppgjorde en plan att fly.
— Men den planen gick om intet.
— En dag öfverraskade ryttmästaren Axel och mig.
_ Med en despotisk ton befallde han mig att gå hem och med
en ännu despotiskare ton tillsade han Axel att gå och aldrig visa
sig mer i trakten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
