Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Fröken Pamela Tornspets på sitt yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
487
— Då kastade jag mig i Axels armar och bad-honom skydda
mig.
— Han ville göra det. Men ryttmästaren. hvilken just kom hem
frän en jagt — — — han plägade ofta ensam ströfva omkring med
bössan i skogen —–––-bief askgrå i ansigtet af vrede och hastigt
lade han bössan till ögat, knäppte af. — — — Jag hörde något
hvina tätt öfver mitt hufvud–––-— Axel sviktade —––––- han
föll och drog inig med i fallet.
Gumman hade talat hastigt dessa sista ord och under tiden lik-
som i en hemsk extas satt sig upp i sängen.
Nu lade hon sig åter.
Anna var på det högsta uppskakad af gumnjans berättelse.
— Får jag litet vin och vatten, sade fröken Pamela.
Hon fick det och började derefter åter berätta sin hemlighet,
men nu ined mera lugn än förut:
— Ryttmästaren hade skjutit Axel. — Det hade skett i hastigt
mod och förfärad skyndade han efter dådet bort och syntes sedan
aldrig mera till hvarken i mitt hem eller vid regementet. Hvart han
tog vägen, vet ingen, utom Gud allena.
— Axel miste sansen genast. Kulan hade inträngt i pannan
och hastigt dödat honom. Hjärnan hade blilvit genomskjuten.
— Slutligen, när qvällen bröt in, började man blifva orolig, derför
att hvarken jag eller ryttmästaren syntes till och min far skickade
ut tjenare för att leta efter oss.
— Mig fann man snart. Jag låg i famnen af ett lik, som hade
slutit armarne så krampaktigt kring mig, att jag inte kunde röra
mig och de måste brytas upp, för att jag skulle bli fri.
— Men jag var inte rädd. Jag låg ju vid hans hjerta. Det
hade nu stannat och jag hoppades få dö i hans famn.
— Det blef dystert derhemma.
— Axel begrofs på den lilla kyrkogården och jag vårdade grafven,
så länge jag kunde,
— Aldrig mera ville min far tvinga mig till giftermål, för hvilka
jag intogs af en outsäglig förskräckelse.
— Hvem kaa undra deröfver, inföll Anna inildt.
— Men jag älskade Axel, fastän han var död, jag älskar honom
ännu och jag vet, att han skall möta mig deruppe i de ljusa boningarne.
— Nu förstår du nog, min Anna, hur det kommer sig till, att
jag så gerna hör Tegnérs Axel föreläsas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
