Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XX. Fröken Pamela Tornspets på sitt yttersta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Ja, nådig fröken.
— Jag tänker på honom — — — honom.
Anna förde gummans hand till sina läppar.
— Du vet nu min hemlighet barn; förråd den ej, medan jag
lefver.
— Nej, nådig fröken.
— När jag en gång är död och man kanske på min mull säger,
att jag var underlig, att jag missunnade andra lyckan och så vidare,
då kan du om du vill, berätta min hemlighet. Man skall då förstå,
hvarför jag, så ogerna vill höra talas om, att personer förlofva och
gifta sig. Tro mig, mitt barn; den, som blifvit pröfvad såsom jag,
blir lätt underlig och oförstådd af verlden.
En dag hade åter gått till ända. Natten bröt in och förflöt i
lugn och den följande dagen ingick med strålande solsken.
Men fröken Pamela ville äfven nu ligga.
— Nådig fröken är inte frisk. Får jag inte skicka efter doktorn,
sade Anna.
— Nej, nej, kära du. Jag känner mig frisk men jag är så
trött —–––-
— Det är — — —
_ Det beror på riiin ålder, sade gumman förklarande och der-
med blef det,
Anna suckade; men hon ville inte göra gamla fröken emot och
hon tänkte, att hon kunde se tiden an så länge.
Framemot middagen ville fröken Pamela höra litet ur Axel,
hvarför Anna läste:
Der stod ett slott i lunder gröna,
Det slottet hörde till den sköna.
Jag låg i skogen mördad nyss,
Hon gaf mig lifvet med en kyss,
Hon gaf sitt hjerta åt mig arma
Det rika hjertat och det varma!
När Anna nu gjorde ett uppehåll och såg på fröken Tornspets,
trodde hon sig märka, att det började slå upp röda flammor på hennes
hals och kinder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
