Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXI. Karl Andersson återkommen till Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
611
sig i hafvet för att på detta sätt göra slut på ett uselt lit, hvars fasa
han nu först genom förlusten af sin kamrat lärde känna i hela dess
vidd.
Det var honom alldeles oförklarligt, hvart den försvunna tagit
vägen ocb han undrade, om han af förtviflan störtat sig i hafvet eller,
då han om natten uppstått, af oförsiktighet i mörkret fallit deri. —
Emellertid ansåg Jack för sannolikast, att kamraten störtat utför
klipporna, under, det att han varit sysselsatt med att söka efter ägg.
Förlusten af kamraten smärtade den stackars Jack mycket; men
en annan händelse gjorde hans olycka fullständig.
– Skulle han än mera pröfvas. Åh hvad jag beklagar honom.
— Saken var den, att hans enda knif, med hvilken han skar
sönder salar och fiskmåsar, försvann.
— Hur kunde den försvinna på en obebodd ö?
— Det är sannolikt, att någon roffogel hade bortsnappat knifven,
emedan Jack hade den inlindad i en blodig linnelapp.
’ — Genom denna förlust blef det honom en lång tid omöjligt att
förskaffa sig några lifsmedel.
— Hur bar han sig åt för att lifnära sig?
— Jo, han afhjelpte bristen på knif derigenom att han drog en
stor spik ur en planka och slipade den så länge mot stenen, till dess
att den blef skarp som en knif.
— Tänk, hvad ändock menniskan måste kunna hitta på mycket.-
— Ja kära Anna. När man kommer i fara och blir öfverlem-
nad helt och hållet åt sig sjelf, då visas allt det menskliga snillet,
hvad det kan uträtta. Jag säger snillet, ehuru detta kanske i det
stora hela är orätt; men jag vet inte, hvad jag skall ge det för ett
namn.
Emellertid inföll vintern, fortfor Karl Andersson och den i sig
sjelf dystra nejden, hvarest stackars Jack uppehöll sig, blef ännu
mycket dystrare. Hans lidande uppnådde då sin största höjd har han
omtalat för mig. Hans kläder voro trasiga. Ofta betäcktes klipporna
och hans hydda med så djup snö, att det blef honom omöjligt att
komma ut och söka sig lifsmedel.
— Hul
— Ja, det må Anna säga.
— Men hur bar han sig då åt, den arma menniskan?
— Jo, han hittade på att genom springorna i hyddan sticka
ut en liten käpp, som han bestrukit med sältran. Snart samlade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
