Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII. Invigningsfesten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
vistelse i Småland hade han tjusat till den här flickan — hon är en
fattig torparflicka.
— Hon? — Den der eleganta och sköna blondinen?
— Jo, jo men !
— Ah, hvem skulle kunna tänka sådant!
— Hon kallades allmänt för sin fägring »Rosen på Klastorp»
och under det namnet lärde jag känna henne, när hon en vacker dag
bus bas kom uppresande till Stockholm för att taga reda på Strutsenfot,
hvilken emellertid inte ville veta af henne. — Han måtte visst i för-
tjusningsfebern der nere på bondlandet ha gifvit henne något för-
fluget löfte.
— Aj, ajl
— Jag tyckte, att det var synd om flickan och tyckte äfven, att
hon var förbaskadt vacker, hvarför jag och en kamrat skaffade oss
till låns en björnhud och så erbjödo vi flickan att bli modell åt oss.
— Men hon nekade?
— Nej bevars, hon kom hem till mig, der vi skulle måla; men
då hon hörde, att vi skulle måla henne naken liggande på björnhuden,
var det absolut omöjligt för oss att kunna segra öfver hennes blyg-
samhet.
— Ah, det är ovanligt.
— Javisst! Hon ställde till ett förbaskadt hallo, sä att jag
hvilken den tiden just inte betalade min hyra så punktligt tillföljd
af nästan ständig ebb i min kassa, höll på att bli vräkt af hyres-
värden. — — Ha, ha, ha, jag kan inte annat än skratta, när jag
tänker på det der äfventyret. —
Läsaren har helt visst i den talande herrn igenkänt artisten
Artur Gabrielsson, hvilken just i dagarne för invigningsfesten af Karl
Anderssons hus blifvit professor vid akademien för de sköna konsterna.
— Far, sade en ung man till en sittande gubbe, i hvars venstra
knapphål på frackuppslaget det hängde en vasatrissa. — Jag känner
så väl igen den der blonda, sköna qvinnan, som så mycket uppehåller
sig i närheten af vår artige men beklagansvärdt stympade värd.
— Ja, sade gubben, jag känner igen det der ansiktet jag också.
— Det förefaller mig, som om en’ mystisk händelse vore för-
bunden med henne.
— Ja, ja — men vi missta oss nog båda.
— Det är troligt far.
Men de misstogo sig inte alls.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
