Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIII. En fallen qvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
559
Allt mitt guld omkring dig då skall skimra
Tralala!
Blott om du din sjöman öfverger.
Tjo och hej !
— Hjelp, hjelp! ropade Anna.
Nu skrällde sjömannens stämma ännu tydligare:
Aldrig någon handelsherre har jag älskat
Tralala!
Aldrig någon handelsherre vill jag ha.
Tralala!
Nej, min sjöman vill jag vara trogen
Tralala!
Kärleken den lefver utan guld
Tjo och hej!
Nu var han upp på Glasbrukgatan.
— Hjelp! Hjelp! ropade Anna åter.
Den unge sjömannen stannade och såg på brottningen, om man
får kalla den så, som försiggick mellan Anna och hennes angripare,
hvars ansikte hon inte kunde se, alldenstund han höll sig bakom
henne.
Knappt hade emellertid den unge sjömannen fått syn på hennes
plågoande, förr än han utropade:
— Fläckige Anton! Dig skall väl hin håken ta!
— Storm-Jakob! utropade Annas angripare och släppte Anna
samt ville skynda bort.
Men sjömannen var efter honom som en stormvind och han
klämde upp honom mot en husvägg samt pucklade der om honom,
att näsa och mun sprutade blod. Den unge sjömannen hoppade som en
kautschukboll omkring den mera drönige, men otvifvelaktigt mycket
starkare Fläckige Anton, hvilken af kamrater fått detta binamn till
följd af ett par stora lefverfläckar på hans kropp.
Storm-Jakob hade fått sitt binamn för sin oförvägenhet och sin
vighet. Han liknade stormvinden.
När han ordentligt pryglat om Fläckige Anton, lät han denne
löpa sägande:
— Har du fått nog nu? Kom infe mer på min gata!
Fläckige Anton gaf sig inte tid att svara, utan han skyndade
bort, så iort han kunde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
