- Project Runeberg -  Rosen på Klastorp eller den förälskade torparflickan / Senare delen /
581

(1898) [MARC] [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIV. Glada underrättelser från Pelle i San Francisko

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

581
— främlingen bleknade synbarligen af förskräckelse och lydde
ögonblickligen.
— Genast var Pelle vid hans sida.
Gif mig påsen med guldsanden, befallde Pelle. Hvar är den?
Nåå? (rågade Karl på det högsta intresserad.
— Främlingen svarade icke på detta tillrop, sade Karls gäst,
men han nickade mot den tyngsta af de båda sadelpåsarne.
— Såå!
— Il an darrade från hufvud till fot och Pelle, hvars ögon icke
en enda minut lemnade honom, kände ifrigt i sadelpåsen efter sin
förlorade skatt.
— Nå, fann han den?
— Ja!
■ Hvad? Han hade da inte misstagit’sig på person?
/ — Neji Guldsanden fanns.
— Nå Met var ju tur.
Med ett utrop af glädje stoppade Pelle den dyrbara påsen
tillbaka i sin ficka. Nu skulle sannerligen ingen vidare kunna stjäla
påsen från honom, menade han.
— Jag tycker mig se Pelle i det der ögonblicket, sade Karl.
— Ja han var nog inte att leka med.
— Nej, nej! „
Nu far ni fortsätta er väg, sade han åt den obekanta; men,
tilläde han, rid rakt fram och vänd inte på hufvudet, ty då skjuter
jag er en kula genom skallen.
— Det var ord och inga visor.
— Ja.
— Jag antar, att guldtjufven fann det förenligast med sin fördel
att rätta sig derefter.
Ja, sade Karls gäst, främlingen inväntade icke ännu en dylik
uppmaning, utan högg sporrarne i sidorna pa sin häst och galopperade
bort från den ödesdigra platsen.
Det var nog äfven det bästa, han kunde göra.
— Alltsammans hade aflupit fortare och lyckligare, än Pelle
någonsin vågat hoppas.
— Jag har fattat det så. *
Han kände sig också mycket stolt öfver sin utförda bragd, som
icke kostat en droppe blod och då han långsamt red tillbaka till
värdshuset, lyckönskade han sig sjelf till sitt lyckade äfventyr.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 12:54:23 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/klastorp/2/0585.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free