Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Karl Anderssons halfaraber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rmm ’témamMuíi
603
Men der inträffade en ny olycka. En af tömmarne brast och
de vilda djuren, som nu inte på något sätt kunde styras, svängde
om med en sådan förtviflad fart, att landeaun slängdes upp på Drott-
ninggatans venstra trottoar och en af betjenterna kastades in genom
ett af de stora butikfönstren. — Den andra betjenten hade redan
förut fallit af.
Och så- gick färden med svindlande fart uppför Drottninggatan.
Grefven hängde med; men hans krafter voro för små så att han
förmådde ej hejda hästarne.
Han blödde, men han kände det ej. Han tänkte blott på, att
Anna satt i vagnen.
En polis sprang fram för att fä tag i hästarna.
De veko af ned vid Stora Wattugatan.
Der slogs vagnen i stycken och Karl Andersson rullade ned på
gatan; men Anna, hvars klädning fastnat i en hjulspik, eller hvad
det kunde vara, släpades med ett godt stycke utför stora Wattugatan,
på hvilken hon blef liggande när klädningen gick sönder.
Slutligen stannade hästarna vid Klara kyrkogård, der ñera
personer lyckades få tag i den.
En massa menniskor hade naturligtvis kommit tillsammans till
följd af olyckshändelsen.
— Nabobens hästar! ropade somliga.
— Ur vägen!
— Här är bäst att akta sig.
— Grip demi
— Rädda karlen, som släpat med i betslen.
— Nu föll naboben af.
— Se flickan, hur hon släpar pä gatan.
— Hjelp ! Hjelp!’
Pä detta sätt skrek folkmassan, under det att den följde efter
de rasande hästarna.
De togos slutligen, som sagdt är och man lyckades stilla dem.
Polisen grep naturligtvis in och hjelp skänktes dem, som åkt i
det alldeles sönderslagna ekipaget.
Karl Andersson var en öm natur och han var äfven van vid
faror och lidanden. Detta gjorde, att han icke bleknade för faran,
ehuru han icke kunde till följd af sin lemmalytta kropp söka att
hejda hästarna.
När han rullade ned i gatan ur den ramponerade landeauen, för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
