Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Karl Anderssons halfaraber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
605
Han bief åtlydd.
Under vägen sade han:
— Låt inte den der modige karlen, .som fattade hästarna i betslen
och inte släppte sitt tag, komma undan. Jag vill tala vid honom
och belöna honom.
Kar! behöfde ej frukta, att den hjeltemodige mannen hvilken
varit den förste att söka hejda hästarna och hvilken äfven méd en
alldeles sällspord seghet behållit sitt tag i betslen skulle undgå honom.
Karl behöfde sannerligen ej frukta för, att denne man skulle skynda
sig undan; ty det stod ej i hans makt.
Grefve Strutsenfot hade fått se Anna i fara och han hade kastat
.sina taflor i gatan samt skyndat fram till de uppskrämda hästarna.
Det är rent af underligt att säga, att grefven skyndade sig, då
man vet, att han var ofärdig och släpade ena benet. Men kärleken
är underbar och denna i förening med fasan för den älskades lif gaf
gretven kraft att kasta sig fram med en vighet, som var rent af
underbar.
Och när han väl fick tag i tyglarne på de lifliga halfaraberna,
var det, som om hans händer fått kramp. De kunde inte vidare
släppa sina tag och i någon mån hindrade naturligtvis grefven djurens
framfart, hur våldsam den än var.
Han blef trampad, sparkad och stött; men han kände det inte.
Hela hans tankeförmåga var nu koncentrerad kring henne, som han
nu på ett ögonblick återsett efter flera år och hvilken han visste
sväfvade i fara.
Men annat blef det med honom, när hästarne blifvit tagna och
han fann att faran var öfver.
Då öfvergaf krampen hans fingrar, som släppte sina tag kring
de löddriga och frustande hästarnes betsel. Då öfvergåfvo äfven
krafterna honom.
— Anna! suckade han.
Otvifvelaktigt är, att han ville veta, om Anna blifvit skadad.
Men han var allt för svag för att kunna framställa denna fråga. Nu,
när faran var öfver, förmådde han inte vidare att förblifva herre
öfver sina sinnen och känslor. Han märkte, hur allt gick omkring
för honom i hans hjärna och han förmådde ej fatta någon hållpunkt
med tanken. Det blef derför ett kaos i hans hufvud och han lades
liksom död ned mot kyrkogårdens stenfot.
Denna domning varade dock endast några få sekunder, hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
