Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVI. Karl Anderssons halfaraber
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
efter grefven förargad öfver, att hans krafter blifvit så uttömda,
vaknade upp.
Men han kände en olidlig värk i sin kropp. Han fann, att hans
kläder voro tilltrasade och hans händer, armar och ben blödde.
Just som han gjorde dessa reflexioner kom en af Karl Anderssons
bekanta, hvilken på Drottninggatan sett de skenande hästarne och
skyndat efter nedåt kyrkogården under hopp om att kunna hjelpa
sin vän, hvilken han väl kände igen.
Han kom fram lagom för att se Karl Andersson rulla Ded pä
gatan ur det sönderslagna åkdonet.
Naturligtvis gaf han honom den hjelp, som stod i hans makt att
gifva, det vill säga hjelpte till att resa upp honom.
Nu kom denne herre till grefven.
— Min herre, sade han, ni har visat ett mod som ett lejon.
— Jag ber, svarade grefven.
— Herr Andersson anhåller, att ni följer med till hans hem för
att — — —
— Min herre, sade grefven, jag har ieke för belönings erhållande —
— Min _bäste herre, afbröt den andre, jag hoppas, ni inte undan-
drager herr Andersson att få trycka er hand.
— Jag känner inte herr Andersson.
— Ni vet dock, hvem han är?
— Nej?
— Dubbelt berömlig är då i sanning er gerning.
— Förlät mig! Är det bekant, om det fruntimmer, hvilket äfven
åkte i landeaun, är skadadt.
— Tyvärr lär det vara ganska illa med henne.
Grefven blef vid denna underrättelse blekare, än han förut var.
— Närmare underrättelser derom -kan ni om en stund få i herr
Anderssons hus. — Ni kanske känner det der fruntimret?
Grefven dröjde något med svaret. Derefter sade han liksom
tvekande :
— Kanske gör jag det; dock jag vet inte, jag såg henne så
hastigt. Allt, hvad jag såg, var ett par^ skenande hästar och en
qvinna i fara.
— Min herre! Herr Andersson vinkar. Låt honom få trycka
er hand redan här. Kom! — Herr Andersson är krympling och kan
inte sjelf gå. Kom, min herre.
Grefven kunde nu inte underlåta att följa med den obekante.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
