Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII. Efter fem år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
631
— Kära barn, har du glömt, hur hon lönade dig förra gängen,
du ville hjelpa henne?
— Nej. det har jag inte. — Men hon är ju Karls syster.
— Du är en engel, min Anna, en fridens engel. Men här båtar
din hjelp till intet. Fina är på ett sluttande plan och hon kan ej
hejdas i utförsbacken.
Nii hördes alldeles invid dem positivet och sången till detsamma.
Grefven och grefvinnan sågo in på gården, hvarifrån positivet
hördes.
— Jag misstog mig inte, det är Fina, sade Anna.
— Låt henne vara, sade grefven,
— Åtminstone vill jag ge henne en slant.
— Det kan du ju göra. Det kan måhända göra henne godt att
finna, att du, trots det att hon velat mörda eller råna dig, dock är
vänligt stämd mot henne.
Anna tog upp sin portmonnä just som Fina började en ny vers.
Nu gick Anna fram till henne och lade på positivet en femkrona
i guld.
Långt ifrån att tacka lät Fina positivet stanna och skrek:
— Hvar har du gjort af min unge, barnaröfverska!
Anna ryggade förskräckt tillbaka.
Grefven skyndade fram och l^og sin gemål i armen samt ledde
henne af gården ej lyssnande till Fina, hvilkeu ropade:
— Gif mig tillbaka min unge, slynal Fru grefvinna! Ha, ha, ha!
— Gud, Gud! stammade Anna.
— Hör ej på henne min engel, hör ej, sade grefven och förde
Anna varligt framåt.
Så snart de voro af gården, tog Fina femkronan, spottade på
den och stoppade den i sin ficka, hvarefter hon åfer grep tag om
väfven till positivet och ännu ganska långt borta från den ruskiga
gården kunde grefven och grefvinnan Str: * senfot höra Fina sjunga
kin refräng med full hals.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
