Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte Kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var en lång, obanad väg ut till kåltäpporna
och det var säkerligen hiskligt kallt i
taskspelarns tält.
"Pretorius!" ropade magistern och hoppade ned
från taket. "Varför slår du dem? Ack, små
flickstackare, varför slår han er?"
Svärdslukaren stod hög och svart i porten, svept
i en oändligen vid kappa, under vilken han själv och
tre markattor dolde sig för kölden. Han sade:
"Vad tror du, Ekmarck? Slår jag dem för mitt
nöjes skull? Då vore jag en dålig kristen och det
vill du icke påstå. Fordom, när jag uppträdde inför
högsta och aller högsta kretsar, lät jag den kvinna,
som nu är min hustru, dagligen genomprygla min
kropp med en läderrem. Hon var atlet och hon var
ofta förargad på mig. Döm själv om min sveda!
Men kroppen hölls smidig, viljan stålsattes, mitt
dödsförakt var utomordentligt och jag lyckades
utföra underbara ting. En dag vederfors jag den
nåden att uppträda i eld och på lina inför hans
kunglig majestät konung Kristian den sjunde, högst
salig i åminnelse. Värre apa såg jag aldrig. Han
gjorde allt för att jag skulle brinna inne i min eld,
som lyckligtvis var rätt ofarlig, och slog mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
