Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde Kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Anamma dig, Anders," fräste gumman. "Är
du nu i körsbärsträdet igen din stolle –"
Men Ekmarck sade:
"Jag menar lilla Märta Janse. Är hon kurant?"
"Som en nötkärna. Den gången slogs du för
Kristus, din hedning."
"Nå, då är ju allting bra," sade Anders Ekmarck,
vände sig mot väggen och somnade.
Lugnet var återställt.
Då Klockebergasläden på hemfärd körde mellan
de manshöga, aftonröda drivorna i Lillhammar
begynte kyrkans klockor ringa. Det var dock endast
vesperringning, gällde icke salig bruksherrns stoft.
Men Ullan Bernhusen i Rogershussläden brast
plötsligt i gråt och Arvid Siedel tog förläget till
hatten, lyfte den ett par tum över hjässan.
Det var hatten med de alnslånga krusflorsbanden,
Jörgens hatt, som han burit till vårdtecken
över sin sorg.
"Kära Ullan, käre Arvid, varför gråta? Låt oss
bära det med jämnmod. Allt sker till det bästa.
Stackars svärfar hade sorger – nu behöver han inte
längre klaga. Och vi – vad kunna vi mer uträtta?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
