Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde Kapitlet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Låt oss se till, att Jörgen Siedel får en värdig
jordafärd. Det är allt."
Vid Klockeberga vägskäl skildes Rogershussläden
från släden med svarta kistan.
"Adjö, far," sade Ullan Bernhusen kort och
torrt. Arvid Siedel blev ännu mer förlägen, lyfte
på hatten. Och för att någonting säga och för att
dölja sin förlägenhet, pekade han med det vajande
krusfloret ut mot snöslätten.
"Se där, Ullan, den stora drivan. Därunder ligger
fader Jostes sten. Ack, den gamle kanaljen, där
satt han med sin raffellåda och spejade. Måtte ha
varit en tjuvgubbe."
Jörgen Siedel återvände hem, ensam som seden
blivit i den släkten. Kvällen var tyst. Korgslädens
jämna knarrande under den tunga kistan, hästarnas
flåsande, kuskens morrningar i rimfrostskägget,
ingenting annat.
Färden går trögt. Vägen har icke plogats efter
sista snöfallet, släden sjunker djupt i de mjuka
drivorna.
Kusken säger över axeln:
"Oroa sig inte, husbond. Fram ska vi."
Och han uppmuntrar hästarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
