| 228 |
"Herr borgmästare," sade stadsfiskalen och gjorde som avdankad knekt ställningssteg och honnör. "Nu betackar jag mig för ansvaret. Patron Siedel har spenderat öl och brännvin i gesällhärbärget till det lägre folkets förvillande. Och när sådant sker utan mitt hörande --"
"Herr borgmästare," sade kommerserådet Bourmaister, "man har stulit min portschäs, man har vältrat mig i smutsen, man har krossat rutorna i mina fönster och strukit orenlighet på min port. Detta är revolt, herre. Gott ooh väl, jag säger ingenting. Men får jag min podager så skriver jag den på herr borgmästarns konto."
"Herr borgmästare," sade stadsfiskalen, "blir inte kvällens assemblé inställd så betackar jag mig för ansvaret."
| 229 |
"Herr borgmästare," sjöng klockare Carlén, "blir assembléen inställd så skulle jag hälsa från mutter att hon betackar sig för ansvaret. Vem skall äta vår mat? Vem skall dricka vårt dricka? Vem skall betala entré? Vem skall umgälla våra kostnader? Det blir allt magistraten det, för vi betacka oss för sådana förluster."
"Förluster," gnällde Lilja. "Och mina drittlar, herr borgmästare? Vad har gjorts åt den saken? Hur länge skall Ekmarck gå lös? Man dansar och förnöjer sig men rättvisan förtrampas --"
"Herr borgmästare," sade rådman Norstedt, "jag struntar i rättvisan men assemblé ska vi ha. Herr greven och hovmarskalken vill dansa med våran dotter och det kan inte lagligen hindras."
"Herr borgmästare," sade stadsfiskalen, "magister Ekmarck sätter jag gärna i kurran. Men vad ska vi göra med fadern? Han är vår bäste nattvakt och nu sover han för det fördömda avskedets skull."
"Borgmästare," sade rektor, "sätter du Anders i kurran så svarar jag inte för skolans lärjungar. En studerad karl får icke behandlas som en man ex infima plebe även om han råkat snatta ett eller annat."
| 230 |
"Herr borgmästare, herr borgmästare," skrek baron Bernhusen, som svept i fladdrande ryttarkappa rusade in i rådssalen. "Det är då sant att man mördar hederligt folk i den här förträffliga staden? Västerråda-tattaren har varit sedd publikt med blodig kniv och vilt rullande ögon, bedyrande att han skulle förgöra envar, som dristade skälla honom tattare. Fan så synd att jag inte fick se gubben! Men vad är borgmästarns intention? Förfoga fritt över min värja och mina militära insikter."
"Herr borgmästare," sade stadsfiskalen, "skall Bernhusen vara med så betackar jag mig. Här begås inga mord utan min vetskap och vilja, det tar jag på mitt ansvar."
Nu öppnades samtidigt tvenne dörrar. Genom den ena inträdde hovmarskalkens son, greve Henrik, genom den andra fru borgmästarinnan. Unge greven sade:
"Herr borgmästare, pappa har skickat mig för att anmäla stölden av trenne platinaknappar med infattade rubiner. Det är faster Rosalies knappar, som jag hade till låns. Men jag vet inte hur jag blev av med dem, och Bernhusen, som var med mig,
| 231 |
"Herr borgmästare," skrek stadsfiskalen och slamrade med träbenet, "säg pilten att jag skall leta genast och med ljus och lykta. Men skulle det inte på Larsvik finnas en tämligen stor höstack, där pilten samtidigt kunde efterforska min salig farmors öronslev, som gumman tappade för hundra år sen i en backe någonstans mellan Västerås och Sala? Käringen blev så fasligt, fasligt ledsen --"
"Min käre Henrik," sade baron Bernhusen, "det är således tacken för att vi deltaga i stadens nöjen. Man kascherar inte längre sina avsikter, man förolämpar oss i själva rådhuset. Herr borgmästare, detta skall sent förgätas --"
"Herr borgmästare," sjöng klockaren, "se på mig, för nu börjar jag dansa. Hur blir det med assemblén? Ja eller nej! Men blir det nej så skall det sent förgätas --"
"Rudolf," avbröt Röösens hustru, "nu låter du dem regera bäst de gitta. Kvällsmaten kallnar. Jag har skickat bud efter häradsdomaren Jan Erse. De
| 232 |
Äntligen fick herr borgmästaren andrum, talade och sade:
"Du tiger, hustru. Jag är både din man och din överhet. Och jag känner lagen."
Utan att blinka, utan att stappla på en bokstav uppläste han ur minnet strafflagens 10 kap., i vars 7 § varje upprorsmakare finner sin dom. Varefter herr borgmästaren med vänstra handen stödd mot Sveriges rikes lag och med den högra omfattande sitt svärdfäste beslöt och resolverade
att allmänna ordningen skulle på det obrottsligaste upprätthållas genom stadsfiskalens och stadsvaktens försorg;
item att varje tjuv, som inom stadens hank och stör veterligen begått en stöld vare sig av portschäs, drittlar eller knappar skulle efterspanas jämte tjuvgodset, omedelbart eller så snart lämpligt tillfälle gavs;
item att magister Ekmarck såsom skäligen misstänkt dels att hava stulit eller förskingrat merbemälta drittlar, dels att hava uppmanat till brott mot
| 233 |
item att stadsvakten Ekmarck skulle återinsättas i sin tjänst, dock med villkor att han ofördröjligen efterspanade och fasttog merbemälte magister Ekmarck;
item att han, borgmästaren, med indignation tillbakavisade varje påminnelse från eho det vara månde, som kunde laedera hans ämbetes anseende och den honom av Kongl. Majestät i nåder anförtrodda makten.
Allt detta uttalade herr borgmästaren med sådan myndighet att varje invändning blev omöjlig. Endast klockaren vidhöll att ropa:
"Och hur blir det med assembléen? Ja eller nej?"
"Dra för hin i våld," svarade herr borgmästaren. "Är det jag, som är krögare? Det blir mutters sak och inte min."
"Ja, då får vi tacka och vara så glada, så glada," sjöng klockaren, dansade med lätta steg utför rådhustrappan.
| 234 |
Klockebergakusken hjälpte husbond upp i släden.
"Så ja," sade han, "ett tag till. Upp med skånken. Så ja. Och vi ska gå på bal? Det är inte med oss som med andra, husbond, vi bli inte klokare med åren, vi. Varför stannade vi inte på Klockeberga? Hade vi inte öl och brännvin och tilltugg? Nej, tycker någon att det dög. Husbond skulle på bal. Och jag super mig plakat i Bondstugan. Och utskämda bli vi båda. I Herrans namn då, husbond, upp med skånken. Ett tag till. Så ja."
Sätet, som utgjordes av en skinnfodrad bräda löst lagd över slädkanterna, gnällde under tyngden, hela släden bågnade. Det var en vanlig stor korgsläde och den luktade starkt och illa av de kohudar, som forslats till staden.
"Blir det krakel, husbond, så tar vi döden på oss. Det är lätt för en vante som kommerserådet att sticka sig undan. Men inte för oss. Så ja, nu sitter vi som herrskap. Hovmarskalken har de skälmarna satt i en låda och bär honom runt, runt genom gatorna. Svär gör han som en prost, men fan kan inte hjälpa honom så länge gesäller och drängar regera. Så ja, då kör vi då. Skratta lagom,
| 235 |
Torget passerades lyckligt, likaså Stora gatan. I början av Kyrkgränd måste Klockebergasläden köra upp på gångbanan då körvägen stängdes av vältrade fordon.
"Svärfar," ropade Bernhusen. "Svärfar har då en talisman, som betvingar packet? Alla hederliga människor malträteras på det skamligaste. Men svärfar undgår att dela deras lott. Min komplimang, min komplimang!"
Jörgen drog fram sin börs ur livbältet, vände den ut och in och höll tingesten framför Bernhusens näsa.
"Se där min talisman, käre måg. Vem vill skada en fattig gubbe? Men bjud mig nu armen, Ullan, och du också, Bernhusen. Bjud gamle far armen och låt oss stiga in i glädjehuset. Tack, tack. Det är mera reputerligt för gubben att uppträda så här en famille."
"Låt oss nu se," sade han när de kommit in i förstugan. "Ullan, öppna dörren till källarsalen. Kan du se om jag har några goda vänner och trogna grannar i gården? Ögonen imma sig. Kan
| 236 |
"Nog ser jag många fars grannar," svarade Ullan Bernhusen. "Men inte ser jag några fars vänner."
"Och du ser inte Jan i Ryglinge? Nej? Låt oss då gå vidare."
De stego uppför trappan och Jörgen öppnade dörren till Bondstugan.
"Nå, Ullan? Och här? Ser du Jan?"
"Käre svärfar," inföll Bernhusen otåligt. "Vad böveln har vi i Bondstugan att göra? Här är packfullt med bönder och bondkvinnor och bondungar. Fy tusan, en sådan odör! De äter, dricker och rapar. Jag kan förbanne mig inte skilja på svärfars sockenbor och andra. Jo, där ser jag länsman i Stenshult och Ryglingemor."
"Ryglingemor?" upprepade Jörgen ivrigt. "Och lilla flickan? Lilla Märta? Gott, gott. Då är fader Jan inte långt borta. Ja, ja, käre Bernhusen. Du är så förbålt fin av dig. Trivs inte med bönder. Ja, ja, låt oss gå in till dina ståndsbröder i Blå salen. Så länge."
I ajusteringsrummet, där Skur-Kajsa hjälpte damerna av med ytterplaggen, möttes Ullan
| 237 |
Bernhusen och Ullan Brenner, hovmarskalkens obegripligt fula dotter. Hon höll pälsmuddarna för ansiktet och grät bitterligen. Karin Lilja, herr Abrahams dotter och näst Ullan den fulaste flickan i Bergslagen, sökte förgäves trösta.
"Hur är det fatt," sporde Ullan Bernhusen. "Varför gråter Ullan?"
"Ack," svarade Karin Lilja, "hennes far har icke infunnit sig, som avtalat var. Och nu vågar hon inte stiga ensam in i salen."
"Och hennes bror?" frågade Ullan Bernhusen.
"Greve Henrik sprang ifrån henne. Han var så angelägen att hinna kurtisera mamsellerna innan hovmarskalken kommer."
"Och hennes trolovade, min käre bror Arvid?"
"Han sitter i källarsalen och dricker med kornetten."
"Tag då min arm, Ullan," sade Ullan Bernhusen. "Jag känner en plats bakom stora spegeln, som passar oss panelhönor förträffligt."
Honoratiores samlas i Blå salen. Klockaren har redan slagit sig ned vid taffeln, händerna kila på långa magra fingrar som stora spindlar kors och tvärs över tangenterna, dock endast för övnings skull och utan
| 238 |
Siedel för sin dotter till vänster, Ullan Brenner till höger. Han småler sömnigt och mäktar inte dölja en gäspning. Mutters gnistrande kristallkronor skära honom i ögonen, han böjer huvudet.
"Det var en bra marsch*," säger han, "lagom att gå efter. För mina gamla ben."
Lantbor följa par om par. Bernhusen har sökt sin moatjé bland de yngsta, konrektor Krok, redan något drucken, har förbarmat sig över Karin Lilja, herr Abraham följer dem tätt i spåren.
Fru Gunhild går ensam. Den allvarliga musiken ger henne en allvarlig, sorgsen, tankspridd min.
Men nu sticker mutter in sitt upphettade huvud och ropar:
| 239 |
"Carlén, Carlén! Varför attan spelar du en psalm?"
Då hoppar klockaren resolut mitt in i galoppen.
Och fru Gunhild ler och tar några lustiga steg under den gnistrande kronan.
"Lilja," säger hon, "får jag dansa?"
Borgmästaren skyndar fram och bjuder henne armen. I sådana stunder äro hans självbehärskning och rådighet utomordentliga. Ingen kan i hans ansikte läsa den oro, som gnager överhetens hjärta. Men i skägget hänger ännu något av borgmästarinnans slätvälling.
Fru Gunhild säger:
"Nej, besvära sig inte, käre borgmästare. De största gåsungarna vandra helst för sig själva."
Lisa-Brita Norstedt, som är balens skönhet, sitter mellan sin mor rådmanskan och prostinnan. Albertina Wagnelius står framför henne och sticker halvt med våld en gammal pepparnöt mellan hennes läppar. Borgmästarinnan sluter sig till sällskapet. Hon säger:
"Hovmarskalken syns icke till. Jag hoppas, att Lisa-Brita inte dansar förrän han kommit?"
"Det är klart," säger prostinnan.
| 240 |
"Det är klart som korvspad," komparerar rådmanskan med en orolig blick på dottern.
"Stilla med fötterna," befaller Albertina Wagnelius.
Ty Lisa-Britas fötter visa många tecken till en olämplig livlighet. Kavaljererna kasta långa snopna blickar in mellan de kraftiga svarta gumgestalterna. Lisa-Brita är för stunden att förlikna vid en vit pärla, gömd mellan snikna musselskal. Baron Bernhusen gör ett försök att öppna skalet med sin värja. Förgäves.
Klockaren spelar, dansen går förträffligt med sedesam livlighet. Endast då någon hop av upproriska gesäller och drängar stojande drager genom Kyrkgränd bli de lätta stegen mera dröjande och flickorna stirra hjälplöst förskräckta på sina tappra kavaljerer. Klockaren spelar falskt. Borgmästaren springer upp, färdig till aktion. Wagnelii hustru svänger hotfullt sin lur.
Kommerserådet lägger sitt huvud på sned och grinar.
"Ingen oro, mina damer, ingen oro! Revolutionen gäller min ringa person. Men varen fullständigt
| 241 |
trankila. Kommer det därhän, skall det vara gubbens sällhet låta sitt liv för så mycken fägring."
"Abah! Vad är det för prat?" ropar Bernhusen. "Pöbelns dans heter tumult och vår lansiär. Spel upp igen, lille gubben därborta."
Och klockaren hoppar och bugar och faller med all makt över tangenterna.
Jörgen Siedel har fört sina damer till den undangömda platsen bakom spegeln. Nu vandrar han långsamt utmed fönsterraden, dröjer en stund vid varje ruta och stirrar tankspridd ut i mörkret. Slutligen kommer han till hörnet där de gamla herrarna samlats kring prosten för att snusa och prata i fred. Samtalen tystna, huvudena lutas samman. Man viskar och drar sig tillbaka. Det märker han icke. Han räcker fram sin slitna tuladosa, och då ingen besvarar hans artighet tar han sig själv en pris.
"Gud hjälp," ropar mutter från skänkrummet. "Vem är det, som nyser så okristligt? Det betyder en bråd död."
Jörgen vänder och går åter utmed fönsterraden, han vänder och går tillbaka. De dansande paren stöta mot kolossen och ragla förvirrade bort från det mötet. Men gubben, som har stöd av väggen,
| 242 |
märker just ingenting. Nysningen har fyllt hans ögon med vatten och vad som för stunden rör sig omkring honom ser han knappast.
Han ser i dess ställe med besynnerlig tydlighet en stor flat sten, som ligger vid Klockeberga vägskäl. Den kallas herr Jostes sten och än i dag utpekas den mossfria, blankslitna plats, där Siedlarnas stamfar suttit. Med sin raffellåda. Han ville äntligen raffla, gubben, men ingen ville raffla med Joste Siedel. Hans tärningar voro illa kända, han själv värre. Där satt han alltså, spejande förgäves efter goda vänner och trogna grannar --
"Brukspatron," ropar mutter Carlén," kom mig inte för nära. Han river ned mina glas med rockskörtet."
Jörgen vaknar och finner sig i skänkrummet, omgiven av mutters hela attiralj. Han drar åt sig rocken, skjuter samman skuldrorna, skrattar förläget och blinkar.
"Ja, här går jag som ett spektakel," säger han. "Det är åldern, mutter, och sorgerna. Var har vi Jan Erse i kväll?"
"Han hjälper stadsfiskaln att hålla ordning vid bakporten. Västerrådaföljet vill tränga sig in i Bondstugan."
| 243 |
"Å, vill de det," säger Jörgen, vänder och går ut i Blå salen. Han gör ett försök att gå tvärs över golvet men ringas in av de dansande och blir stående under kronan.
"Ja, nu kommer jag inte längre," säger han och småler skamset. Ljuset och de snurrande paren villa synen, han sluter ögonen.
Och åter ser han den stora, flata stenen.
Han tänker:
När jag var gosse, tog far mig vid handen och förde mig dit. Där satt fader Joste, sade han, ensam och allena. Måtte allt ha varit en tjuvgubbe eftersom ingen kändes vid honom.
Och jag minns en kvällstund då jag gick förbi stenen och hade Lill-Jörgen med mig. Där satt fader Joste, sade jag, din farfars farfars far. Måtte ha varit en tjuvgubbe eftersom ingen kändes vid honom.
Tro om vi sagt så, släktled efter släktled? Talat illa om gubben. Nå, nu blir det slut med gnatet, fader Joste --
"Far, far," viskar Ullan Bernhusen. "Du hindrar ju dansen."
| 244 |
Gubben bugar till höger och vänster, småler skamset. Han tar Ullan under armen och följer henne in i spegelvrån.
"Flickor, flickor!" ropar mutter i trappan. "Giv inte mer åt Kroken. Han fick sitt kvantum i går afse och det sitter kvar i knäna, det ser jag."
Konrektor Krok klättrar flitigt och med möda på himmelstegen, som leder från Backus i källaren till Venus i Blå salen. Han skrider fram mellan de dansande, tagande stöd där det bjudes och även där det icke bjudes. Han slår sin arm kring unge greve Henriks skuldror.
"Gosse," säger han, "varför bjuder du inte upp din styvmor, mamsell Lisa-Brita?"
"Nej, det törs jag inte," svarar greve Henrik. "Pappa bleve topp tunnor rasande --"
"Gosse," säger konrektorn, "herr hovmarskalken är redan topp tunnor rasande. Något mer eller mindre betyder föga. Begagna ögonblicket och befria den vackra mamsellen --"
Han skjuter den spenslige gossen framför sig, siktar under rynkade ögonbryn och skuffar honom plötsligt in i den smala öppningen mellan rektors
| 245 |
hustru och fru borgmästarinnan. Unge greven framför sitt ärende.
"Ja, honom kan vi inte neka," säger prostinnan.
"Nej, det är ju sonen," säger fru Röös.
"Och så är han ju inte torr bakom öronen," tillfogar Albertina Wagnelius. "Nig och tacka, Lisa-Brita, smakar ändå fågel, kan tänka."
Lisa-Brita går i dansen med unge greven. Hon möter fru Gunhild, som ler mot henne och säger:
"Jag hör att mamsell Norstedt är trolovad. Då är väl detta brudgummen? En vacker gosse, mamsell, en riktigt vacker gosse."
Lisa-Brita niger till golvet för att dölja sin förvirring. Fru Gunhild rör lätt vid hennes kind och säger:
"Vad det är lyckligt att hålla en ungersven kär. Lilla mamsell skall tacka Gud mycket."
Greve Henrik för sin dam till motsatta väggen. Där står konrektor och bugar.
"Mamsell," säger han allvarligt, "när jag ser hennes alltför täcka figur förstår jag fuller väl den gamle narren och den unge dåren. Ilion skulle offras på Helenas altare och vår arma stad på mamsell Lisa-Britas. Hör!"
| 246 |
Det okynniga stojet från torget och Stora gatan har kommit närmre och tränger genom Kyrkgränd fram till mutter Carléns strålande fönsterrad. Ännu stör det väl icke dansen, men borgmästare och råd har lämnat Blå salen för att vidtaga nödiga åtgärder.
Konrektor höjer sin hand, pekfingret beskriver en cirkel framför Lisa-Britas blossande ansikte och hamnar plötsligt mitt på hennes ravissanta lilla näsa.
"Gläd sig, mamsell! Tappra män bryta en lans till hennes ära. Och Ekmarck, ja, Ekmarck bryter nacken."
"Kors för attan," morrar unge greven. "Konrektor är ju drucken. Lämna käre pappas fiancé i fred, det råder jag honom. Gå sin väg."
"Får väl försöka," säger konrektor rätt beskedligt, trasslar sig över golvet, stöter mot spegelkanten och gör en ofrivillig bugning för friherrinnan Bernhusen. Men Ullan Bernhusen vill icke dansa.
"Det vill inte jag heller," mumlar konrektor. I detsamma möter honom Karin Liljas bedjande blick. Då bugar han på nytt och bjuder upp. Hon svarar:
| 247 |
"Konrektor behöver nog bättre sitta."
"Det behöver jag," medger konrektor och tar plats bredvid Karin Lilja. "Ack, vad fröken är klok i sin ungdom. Och vad jag är stollig."
Han sitter en stund tyst, skjuter axlarna upp till öronen och stirrar sorgmodigt framför sig. Så vänder han den tunga, svarta, druckna blicken mot fröken Karin. Och tänker:
Vad den flickan är ful! För hennes skull skall intet Ilion falla. Nej, vem skulle begära henne, om inte möjligen jag? Och vem skulle begära mig, om inte möjligen hon?
Och han säger:
"Vill fröken Karin Lilja gifta sig med mig?"
"Ja," svarar fröken Karin. "Om far vill."
Konrektor rycker till och stirrar på henne.
"Nå, det hade jag inte väntat mig," mumlar han.
En obestämd ängslan plågar honom. Men resa sig förmår han icke mer. Och så småningom fattar han fröken Karins hand.
"Flickor, flickor!" ropade mutter. "Nu sägs det att Anders Ekmarck är gripen på bar gärning. Han uppviglar drängarna. Stackars Kajsa, stackars
| 248 |
Kajsa. Men kommer galna ändan upp på korken så ska en klubba dubbelt. Herre je, där sprang en ruta! Borgmästarn, borgmästarn! Nu sprang en ruta!"
"Lugn," förmanar Röösen. "Om så bliver nödigt skall jag läsa lagen."
Dansen avstannar. Lille kommerserådet står mitt på golvet, håller hand bak örat, lyssnar och grinar.
"Döm om min förtvivlan," säger han, "då jag lär vara rätta upphovet till så många skönheters oro. Ack, jag följer ju den horribla gammaldags principen att hålla mitt folk i Herrans tuktan. Och sådant barbari tåls icke i våra dagar --"
Och han piruetterar lekfullt bland damerna, dels för att skringra de skönas oro, dels för att hålla podagern borta från sina frusna gamla ben.
En ruta krossas, en huvudstor sten faller ned framför fru Gunhild.
"Så besynnerligt," säger hon, tar upp stenen och betraktar den från alla sidor. "Lilja, det är en sten."
Även i Bondstugan yppar sig oro. Någon har smugglat in Västerrådapojkarna och nu gå de från
| 249 |
Borgmästaren förmår icke längre dölja sin oro. Han talar ivrigt med Bernhusen, fäktar med armarna. Men Bernhusen, som nyss tagit mamsell Lisa-Brita från unge greven, skjuter överheten, bryskt åt sidan.
"Jag ger attan i pöbeln, det är inte min sak. Spela, lille gubben, spela!"
Och klockaren spelar.
"Ullan," säger Jörgen, "kan du minnas mor?"
Han slår upp ögonen och betraktar henne från sidan.
"Nåja, Ullan, nu menade jag inte din mor utan min. Men det är sant, henne kan du inte minnas. Det var präktiga kvinnor, båda två. Fast min mor var kanske ändå den bästa. Hon var så rundhänt och givmild. Minns du gamla stenbordet under almarna? Där brukade hon bulla upp. För skördefolket och tiggare och för oss barn. Ja, det var en god kvinna. Hon svassa så nätt och behagligt med kjolarna så jag hör det än. Kommer
| 250 |
"Det gör väl far själv?"
"Förstår sig, förstår sig. Jag med. Och glöm inte Lill-Jörgen. Min Jörgen."
Han sluter åter ögonen och börjar snusa som en sovande.
Ännu en ruta krossas. Då tryter tålamodet Wagnelii hustru. Med hörluren lyftad skyndar hon mot trappan.
"Nej, jag skall lära dem, var David köpte ölet!"
Rektor tar henne i famn, de brottas. Damerna trängas vid utgången.
"Inte hit! Inte hit!" skriker mutter Carlén. "Nu är hin lös i Bondstugan. Själva tattarn har listat sig in. Finns det ingen överhet? Var är häradsdomaren?"
"Och jag då?" säger Röösen. "Har jag inte läst lagen --"
Han tystnar. Dörren bakom mutters rygg har öppnats och in träder magister Ekmarck, följd av sin far nattvakten. En obeskrivlig harm och förvåning lamslår herr borgmästaren. Magistern säger:
| 251 |
"Stadsvakten Ekmarck har fullgjort fastställt villkor och sin plikt likmätigt fört mig hit. Till herr borgmästarns tjänst --"
"Du ville det själv, Anders," säger nattvakten.
"Som oförvitlig medborgare träder jag gärna inför min överhet --"
"Oförvitlig!" ropar borgmästaren. "Herre, herre, hundsvott! Är han oförvitlig? Såg jag inte nyss med egna ögon hur han talade till hopen från kyrkvallen."
"Än sen, herr borgmästare? Jag har talat på torget, som kommerserådet kan intyga. Jag har talat från kyrkvallen. Än sen? Jag är prästvigd och har rätt att predika inom stiftet. Nyss uppmanade jag drängarna att vara beskedliga, ty sedan kommerserådet i vittnens närvaro lovat bot och bättring --"
Kommerserådet piruetterar framför honom.
"Bot och bättring, kanalje? Var är min portschäs, stråtrövare?"
"Tålamod, herr kommerserådet, den kommer. Giv bara akt hur tyst och stilla man uppför sig i gränden. Jag har predikat fridens evangelium --"
| 252 |
"Ja, du är en ärkeängel, Anders," säger mutter och faller honom om halsen. "Och borgmästaren skulle tacka dig när han inte själv kan hålla styr på packet --"
Magistern skrattar.
"Ack, mutter, beröm står jag inte efter. Min enda traktan är att få valsa ett varv eller två med mamsell Norstedt. Men hon tör vara nödbedd."
Då lämnar Lisa-Brita sin kavaljer, hon slingrar sig undan rådmanskans grepp, hon skjuter borgmästarinna och prostinna åt sidan, hon skyndar fram till magistern och räcker honom sina händer.
Anders Ekmarck kastar huvudet tillbaka och ler mot den glittrande ljuskronan.
Han viskar:
"Lisa-Brita lilla, vi unga äro rätta muselmaner. Om grevinnor eller trashankar -- vad gäller det för oss? Vi dyrka blott vårt mäktiga Fatum."
"Spela nu, klockare," befaller han. Men klockaren förmår icke mer. Och magistern frågar:
"Finns det då ingen, som vill spela för oss?"
Larmet i gränden har tystnat. Från Bondstugan hörs växande sorl. I Blå salen är det fullständigt tyst.
| 253 |
Jörgen Siedel lutar sig fram. Han håller alltjämt ögonen slutna men lyssnar uppmärksamt till sorlet i Bondstugan.
Magistern upprepar sin fråga. Fru Gunhild gör sig lös från gubben Lilja.
"Jo, jo," säger hon ivrigt. "Skulle jag inte spela för dem, som hålla av varann."
Händerna skälva över tangenterna. Hon slår ett falskt ackord men finner sig snart till rätta.
Magister Ekmarck dansar med mamsell Lisa-Brita, sedesamt och sirligt, som det anstår ett trolovat par på Knutsmässans assemblé. Ingen hindrar dem. Med hakan indragen, blicken beslöjad grubblar herr borgmästaren över diverse lagparagrafer. Ty om han också har ett horn i sidan till magistern vill han dock att allt skall tillgå efter lagens bud. Gubben Bourmaister har smugit sig bort till dörren och lyssnar med förskräckt min till stojet från Bondstugan. Någon ropar på Jan Erse. Jörgen Siedel rycker till och öppnar ögonen --
Magistern säger till sin dam:
"Ack, kära, vilken maskerad! Hur de betrakta oss! Ja, det var min dröm att vackert och anständigt klädd få dansa med Lisa-Brita på en
| 254 |
Tror inte Lisa-Brita?"
Hon svarar icke. Det tredje varvet är fullbordat. Ännu har man icke gjort något försök att skilja dem åt. Magistern kastar en blick ut genom fönstret. Han synes tveksam, hans fingrar leka ett ögonblick med Lisa-Britas lockar. Därpå bugar han sig för sin dam och säger högt:
"Min oändliga tacksamhet, mamsell Norstedt. Jag har nu fått mitt och skall ej längre besvära."
Men Lisa-Brita vill icke lämna honom. Hon sticker sitt huvud in under rocken som för att gömma sig. Och bland åskådarna yppa sig tecken till medlidande. Mutter Carlén gråter oförställt. Prostinnan suckar ömt. Wagnelii hustru stoppar munnen full med pepparnötter och vänder de älskande ryggen. Rådmanskan trycker händerna mot sitt ömmande modershjärta.
| 255 |
Då kastas dörren upp och herr greven och hovmarskalken träder in i salen. Han är blodröd över hjässan, de ilskna små ögonen gnistra i rött som de klaraste karbunklar, vreden rycker i armar och ben och ger honom en sprattelgubbes knyckiga fasoner.
Han går fram till magistern och säger någonting men tungans snubblande gör orden obegripliga.
"Greven kommer sent," säger magistern ganska lugnt. "Vägen har varit lång. Men jag vill hoppas att man inte skakat ers nåd alltför illa? Jag gav drängarna strängaste instruktioner --"
Greven svänger om på klacken.
"Borgmästare," säger han. "Häkta honom! Arrestera honom!"
"Gärna, gärna, herr greve. Men jag måste veta skälet. Varför?"
"Därför," säger greven, "att titulus i går afton berusade min omyndige son --"
"Falskt!" ropar magistern. "Falskt!"
Men greven fortsätter:
"-- förde honom till ett jungfruhus och begagnade sig av piltens redlösa tillstånd frånstal
| 256 |
honom tre knappar av platina med infattade rubiner."
Magistern står orörlig och svarslös en lång minut. Så plockar han knapparna ur skjortan, betraktar dem.
"De här?" frågar han greve Henrik.
"Ja," svarar Henrik förläget. "Nog är det faster Rosalies knappar."
"Nåväl," säger magistern, "tag dem, min gosse, och glöm dem icke på tvättstället då du härnäst besöker jungfruhus."
Han lämnar utan hinder Blå salen. Mutter Carlén snyftar bakom honom.
"Anders lille, Anders lille, så skulle den galna ändan komma överst."
"Den skulle väl det," säger magistern och går uti förstugan. "Men far fick tillbaka tjänsten. Och jag fick dansa."
I Bondstugan växer tumultet. Ryglingemor kommer springande uppför trappan. Hon frågar efter Märta. När det blev väsen i Bondstugan kilade ungen i väg som en råtta.
"Nå," säger magistern, "varför kilade inte moran efter?"
| 257 |
Då griper hon honom i skuldran och skakar. Ögonen gnistra kring stora svarta pupiller som ögonen på en lokatt.
"Han, spelevinker! Kunde jag lämna Jan! När de ville sticka honom med knivar. Tattarepacket! Klockebergarns följe."
"Å, håken," säger magistern. "Var det gamle Jörgens mening? Den förteg han. Men var nu inte ledsen för ungen. Henne skall jag finna."
Han stiger ut på yttertrappan och möter sina vänner från brygghuset.
"Har I sett Märta Janse?" frågar han.
De svara:
"Ryglingeungen hålla vi fast på kyrkvallen. Den ska vi ha som gisslan."
"I ska så tusan heller," säger magistern. Han ropar upp i trappan. "Far, far, hitåt! Hjälp mig att fria Märta Janse! För böveln, rör på benen, far! Kom ihåg, att han är i tjänsten."
"Sätter du vakten på oss, din Judas?" knota gesällerna. Men magistern skjuter ut armbågarna och kastar sig in i hopen. Stadsvakten följer honom tätt i spåren, för käppen med vana och skicklighet. Men när de äntligen nå fram till kyrkvallen är magistern
| 258 |
illa kramad och slagen. Av Knutsmässostassen finns knappt mer än Liljas skjorta kvar. Och även den i trasor.
"Nu hör jag," säger Jörgen Siedel. "Nu hör jag att min redlige granne är i farten. Nu hör jag dig, Jan."
Han skjuter dottern åt sidan och stiger ut på golvet.
"Håhå, håhå," skrattar han sitt bullrande skratt. "Du säger något, dotter. Jag är gammal. Men har jag lekt så länge kan jag väl leka en stund till. Giv nu akt, giv nu akt! Jag går som en yngling. Jag går som Lill-Jörgen skulle ha gått --"
Och verkligen har icke de släpande osäkra gubbstegen med ens blivit lätta ooh fasta. Jörgen känner sig underbart föryngrad. Visserligen skälver hakan och de väldiga rödblå kinderna, men snarare av iver än av ålder. Av jaktiver. Och ögonen lysa, obeslöjade.
"Bernt Bourmaister," ropar han, "Bernt Bourmaister!"
| 259 |
Kommerserådet trippar emot honom, huvudet nedraget mellan skuldror, handflatorna, avvärjande framsträckta.
"Jörgen, låt oss vara vänner! Vartill allt detta? Minns du vår ungdom, Jörgen? Minns du vår vänskap? Allt kan ställas till rätta."
"Ja, allt kan ställas till rätta," upprepar Jörgen med ett underligt, vemodigt, klart, lugnt leende. "Giv mig min son, och jag begär ingenting annat."
Lille Bourmaister hukar sig hastigt ned. Men kolossen går förbi utan hot.
Mitt i Bondstugan står Jörgen Siedel. Fuller är han utsövd och kry. Fastän stimmet där är starkare och vildare än i gränden hörs varje hans ord.
"Bergsmän och grannar, nu skola vi hjälpas åt. Det skriver ingen lag för oss om vi icke själva vilja. Det sitter ingen krämare på sitt kontor och befaller över våra gruvor. Ont har vi rönt, gott givit igen. Nu må det vara slut. Slå dem, bergsmän, slå dem!"
| 260 |
Tattarföljet leder alltjämt leken, väsa sitt jaktrop med spräckta stämmor. Få vill följa, men i trängseln är svårt att skilja mellan vän och ovän. Jan Erse har ryggskydd av väggen. Närmast intill står länsman i Stenshult och ännu några vänner. Västerrådapojkarna slingra som ålar och taga sig allt längre fram mot Jan.
Tattarfar har sprungit upp på en ikullfallen stol. Han står osäkert, de långa armarna i hängande alltför vida ärmar flaxa upp och ned likt vingarna på en fågel, som nyss slagit ned i gungande gren. Han vrider huvudet till höger, långsamt, och till vänster, långsamt. Han beräknar, mäter avstånd, söker sin väg. Ögonen glittra, dock ännu med en kylig, svart glans utan blod.
"Bergsmän, vi ska spara på malmen. Tills de taga gruvorna från oss! Vi ska spara och svälta tills tiden blir för Bourmaistern och honom där, räven i Ryglinge. Hjälp mig, bergsmän! Finns bland er gammal eller ung, som icke hört talas om min far, min farfar, min farfars far? Tro om de sparade malmen? Res genom Bergslagen från Björkenäs till Hobyhammar och titta på varphögarna! Och fanns det i tiden sådant välstånd som då
| 261 |
Jörgen Siedel var herre? Räkna vinflaskorna, som krossades mellan Tanningen och Vassjön! I ska se de högarna tävla med varpen. Spara? Fördöme mig! Bergsmän, gitter I spara åt Bourmaisters arvingar? Gitter I spara åt ynglet i Ryglinge lya?
Nej, slå dem, bergsmän, slå dem!"
Han gapar stort och bälgar in luften.
"Si, jag är gammal. Vem tror att jag tigger för min sjuka mor? Jag är gammal och skall snart dö. Jag är den siste i släkten, för det kräket Arvid räknar jag icke. Och min dotter har Gud icke välsignat. Jag är den siste Jörgen Siedel. Väl."
Han sliter upp halsduken, gapar, kippar efter luft. Hjärtat dunkar obarmhärtigt. Vänstra handen, som han håller lyftad till kinden, öppnas och knytes, öppnas och knytes.
"Väl, bergsmän. Jag hade en son. Den dräpte han, räven i Ryglinge. Han var rädd för min son. Han lockade honom ned i gruvorna. En gång då gossen var trött, en gång då han var vill i förståndet. Han dräpte honom. Han där, räven i Ryglinge."
Jan lyfter sitt huvud, pannan är förunderligt hög och vit.
| 262 |
"Det ljuger du, Jörgen, som var man vet. Men du skövlade, var du gick fram, du stal, du skändade. Dina missgärningar dräpte din son och den straffande guden behövde icke min hjälp. Tjuv, skövlare, skändare! Du är märkt och dömd som ett moget träd. Kom!"
Nu vältra bjässarna mot varandra, vräkande undan vänner och fiender som vore det strå och halm. Likväl nå de icke varandra. Bergsmän och bönder snubbla över kullstjälpta bänkar, falla och bilda ett levande värn mellan Jörgen och Jan. Västerrådafar, med knivskaftet mellan tänderna, river och bänder för att skaffa sig väg. Under fingrarna känner han kött, som skälver av rädsla och av smärta. Fingrarna krökas ofrivilligt, krampaktigt, som klorna hos en jagande hök. Naglarna tränga in i fuktig, het hud. Hårtussar rullas kittlande under handflatorna.
Då mister han besinningen. Knivskaftet gnisslar mellan käkarna och träflisor flyta i blodigt dregel utför hakan. Som en skrämd råtta ilar struphuvudet upp och ned under halsens spända, gråsvarta hud. Ur bröstet pressas ett stålvasst läte.
| 263 |
Och han kastar sig handlöst fram över kämparna. Vän och fiende äro honom lika, byte som byte, blod som blod.
Jans näve träffar honom under vänstra skuldran och han faller i en sned båge ned framför Jörgens fötter.
"Där har du din esping, Jörgen," säger Jan. "Lek varligt, tjuv, när du leker med ormar."
Men Siedel griper förblindad i högen av vältrande kroppar, han tjuter som en ulv:
"Släpp mig! Hjälp mig! Jag vill fram! Jag vill slå honom! Dräpte, dräpte, dräpte. Slå honom! Räven i Ryglinge."
Plötsligt stillnar han och ser sig häpen och sökande omkring.
"För fan -- var är min falk? Var är tattaren?"
Och han ropar med förändrad, svagare men gäll röst.
"Tattare! Tattare!"
Som en skadskjuten fågel, med raglande, flaxande vingslag lyfter Västerrådagubben ur högen av hopsnodda människokroppar. De långa, magra armarna fäkta i luften, knivbladet blänker då det med fruktansvärd snabbhet beskriver sin båge.
| 264 |
"Skäller du mig tattare, gubbe?"
Han stöter kniven mot Jörgens blottade strupe.
Jörgen Siedel kastar huvudet bakåt. Ögonlocken klippa först hastigt, sedan långsamt och sömnigt. Den väldiga kroppen glider baklänges, sjunker, försvinner mellan bergsmännen, mellan vänner och fiender.
Kommerserådet Bourmaister träder in i Blå salen, stänger hastigt dörren bakom sig.
"Nej, stilla -- stilla, mina damer. Tills -- tills det passerat."
Bergsmännens broddade stövlar dåna i trappan.
Kommerserådet söker förgäves gnida värme i sina benrangelsfingrar. Han grinar spasmodiskt och visar ett gulnat, tandlöst kött.
"Ja, mina damer, det var en horribel syn. Vännen Siedel -- ja -- vännen Siedel är icke mer."
Knutsmässans tredje dag blev det året utan betydelse för köpenskapen och utan livliga nöjen.
| 265 |
Långt före dagbräckningen drog taskspelaren med hela sitt bråte av kronor, mantlar, spiror, svärd, falska furstinnor och äkta markattor, ut genom väster tull. Gumman ruvade sina frysande flickor under kappans vingar, Pretorius på förhästen lyfte sin blick till vintermorgonens stjärnor, som kyligt beskåda en taskspelares färd från höghet till låghet, från marknad till marknad.
Nattvakten Per Ekmarck med lykta och sax följde honom till lergropen, tog artigt avsked och bjöd honom välkommen åter till nästa mässa.
Snart följde enstaka landsslädar och i dagningen ringde bjällror på alla vägar, ringde sin längtan hem till tysta insnöade gårdar.
På torget plockades trästånden sönder. Tältdukar krängde sig envist fast vid skeletten men drogos obarmhärtigt ned och viftade med smutsiga flikar ett sorgmodigt farväl för år och dag.
Bleka ynglingar nalkades med dröjande steg latinskolans port.
Men glasmästaren och hans gesäller gingo redan med friskt mod under vardagsoket. Och mäster måste bekänna, att Knutsmässan varit lyckad det året. Ur hans och skråets synpunkt betraktad.
| 266 |
Även snickarna hade brådska. Och stadsvakten, som fått befallning att skyndsamt avlägsna alla märken efter gårdagens uppror. Ty Röösen var i grund och botten en beskedlig och fridsam karl. Och där han lagligen kunde undanröja spåren efter begångna illgärningar, där undanröjde han dem.
Beträffande kollegan i latinskolan, magister Andreas Ekmarck, beslöt och resolverade herr borgmästaren
att då, alldenstund och efterkom bemälte Ekmarck
dels mot herr grevens och hovmarskalken Hans Brenner, herr rektor Wagnelii samt häradsdomaren Jan Erikssons i Ryglinge varma förord och borgen ej kunde anses beträdd med brottslig handling,
dels befunne sig i ett tillstånd, som enligt stadsfysikus utlåtande icke utan fara medgåve dess inmanande i häkte
skulle för den skull och ity mot bemälte Ekmarck inga laga åtgärder vidtagas.
Sedan beslutet lagts till handlingarna infördes Västerrådafar. Av hänsyn till den upprörda stämningen inom samhället och av hänsyn till den mördades släkt och vänner resolverade rätten att
| 267 |
rannsakningen skulle hållas inom lyckta dörrar. Det stod dock klart att den anklagades öde var beseglat. Någon möjlighet att här igensopa spår eller att taga hänsyn till varma förböner fanns icke. Allra helst några förböner av ansedda personer icke fälldes.
Lugnet i staden var emellertid återställt.
Herr greven och hovmarskalken upptog nådigt magistratens och åtskilliga ståndspersoners lyckönskningar i anseende till såväl dess underbara räddning ur våldsverkarnas händer som ock till dess förestående äkta förbund med stadens skönaste mamsell.
Endast konrektor dröp av våda eller illvilja en bitter droppe i bägaren, sägande:
"Snarare prisar jag Anders Ekmarck lycklig. Ty att i sin ungdom risas av Ödet, det stärker viljan och ökar dödsföraktet. Men att se herr greven vid sina år gå ovissa öden till mötes, det må väl väcka farhågor och medlidande."
Sedan han sålunda uttryckt sin oförgripliga mening knöt han en våt handduk kring sin panna och sökte i sömnen glömska av begångna felsteg och krafter till kommande. Ty även han gick okända öden till mötes.
| 268 |
Dock, lugnet var för den gången återställt.
Bourmaisters drängar höllo sig vackert stilla, tålmodigt avvaktande husbonds tillfrisknande, nya skällsord och slängar.
Bourmaister själv höll sig i sängen, bunden av en elak podager. Spillrorna av dess portschäs fördes i all tysthet till snickaren.
Herr Abraham sålde skyndsamt resten av sitt smör och lämnade i all hemlighet staden, rädd att yttermera skinnas. Fru Gunhild avstod från att köpa marknadsgåvor åt barn och tjänare och ersatte härigenom i någon mån hans förlust.
Mutter Carlén stod i sitt kök och tog med Skur-Kajsas hjälp vara på resterna.
Klockaren var för trött att dansa.
Magister Ekmarck, som efter slagsmålet på kyrkvallen förts till rektorsgården, vaknade vid middagstid och fann sig ensam med Albertina Wagnelius.
"Det var galant," sade Anders. "Här har jag det bra."
"Skam dig om du tyckte annat när du ligger på dunbolster i min säng. Och det skall jag säga dig
| 269 |
Det ville han icke.
Gumman knäppte honom på näsan.
"Nej, äta pepparnötter med en gammal käring, det roar inte. Men äta körsbär med de stora i världen, det roar. Anders, Anders, håll dig på jordenom så går det dig på jordenom väl. Nog får du ett pastorat med tiden, men först ska du slita. Slita ska du, slita ska du."
"Det är troligt," smålog magistern. Han vände sig mot väggen för att sova. Men efter en liten stund frågade han:
"Har hon varit här."
"Vem? Änkan i Ekersta? Det kan du lita på. Hon har suttit här i två timmar och hållit din hand i sina. Tag henne, Anders. Kan du inte konservera henne så kan hon konservera dig, det ger jag mig attan --"
Magistern avbröt:
"Det var inte henne, jag menade."
| 270 |
"Anamma dig, Anders," fräste gumman. "Är du nu i körsbärsträdet igen din stolle --"
Men Ekmarck sade:
"Jag menar lilla Märta Janse. Är hon kurant?"
"Som en nötkärna. Den gången slogs du för Kristus, din hedning."
"Nå, då är ju allting bra," sade Anders Ekmarck, vände sig mot väggen och somnade.
Lugnet var återställt.
Då Klockebergasläden på hemfärd körde mellan de manshöga, aftonröda drivorna i Lillhammar begynte kyrkans klockor ringa. Det var dock endast vesperringning, gällde icke salig bruksherrns stoft. Men Ullan Bernhusen i Rogershussläden brast plötsligt i gråt och Arvid Siedel tog förläget till hatten, lyfte den ett par tum över hjässan.
Det var hatten med de alnslånga krusflorsbanden, Jörgens hatt, som han burit till vårdtecken över sin sorg.
"Kära Ullan, käre Arvid, varför gråta? Låt oss bära det med jämnmod. Allt sker till det bästa. Stackars svärfar hade sorger -- nu behöver han inte längre klaga. Och vi -- vad kunna vi mer uträtta?
| 271 |
Låt oss se till, att Jörgen Siedel får en värdig jordafärd. Det är allt."
Vid Klockeberga vägskäl skildes Rogershussläden från släden med svarta kistan.
"Adjö, far," sade Ullan Bernhusen kort och torrt. Arvid Siedel blev ännu mer förlägen, lyfte på hatten. Och för att någonting säga och för att dölja sin förlägenhet, pekade han med det vajande krusfloret ut mot snöslätten.
"Se där, Ullan, den stora drivan. Därunder ligger fader Jostes sten. Ack, den gamle kanaljen, där satt han med sin raffellåda och spejade. Måtte ha varit en tjuvgubbe."
Jörgen Siedel återvände hem, ensam som seden blivit i den släkten. Kvällen var tyst. Korgslädens jämna knarrande under den tunga kistan, hästarnas flåsande, kuskens morrningar i rimfrostskägget, ingenting annat.
Färden går trögt. Vägen har icke plogats efter sista snöfallet, släden sjunker djupt i de mjuka drivorna.
Kusken säger över axeln:
"Oroa sig inte, husbond. Fram ska vi."
Och han uppmuntrar hästarna.
| 272 |
"Snart är vi hemma. Ett tag till! Så ja. Ser I inte, att det lyser? Det är Klockeberga. Ett tag till! Snart är vi framme. Och ett tag till! Så ja."
Jörgen Siedels släde håller framför Klockeberga port. Kusken stiger ned, drar av sig vantarna och står en stund eftersinnande med blicken riktad mot den tunga, mörka ekporten, som långsamt öppnas.
Han lägger händerna på kistlocket.
"Så ja," säger han. "Nu, husbond, är vi framme."
==========
