| 107 |
Skur-Kajsa fejar på rådmans vind, vitschar med kvasten, raspar med borsten, klatschar med den drypande trasan. Efter henne smyger rådmanskans trefärgade katt, svansen i vädret för att hålla balansen mellan skurskvättarna.
Tornurets djupstämda klocka klunkar fem hesa, surrande slag. Carlén har på dansande ben färdats mellan källaren och rektorsgården, mellan rektorsgården och prostgården, mellan prostgården och rådhuset, överallt spridande det glada budskapet att hovmarskalken anlänt. Klockan sex skall repetitionen begynna.
Scholares komma släpande med skolans kulisser och andra rekvisita, scenen belamras. Bänk lyftes
| 108 |
från bänk och radas upp över golvet. De åtta fåtöljerna i logen befrias från sina överdrag. Kattan sätter sig bekvämt till rätta i borgmästarens högkarmade stol.
Kronan firas ned ur gluggen och förses med ljus. Den stora svarta skärmen reses.
Konrektor klättrar mödosamt uppför vindstrappan, ledsagad och nödtorfteligen stödd av yngste kollega, Elias Roth, prostens son. Konrektor vinglar fram mellan bänkarna, kliver upp på scenen, välter notstället, tumlar om i kulisserna och blir lugnt sittande, tills yngste kollega tar honom under armarna och släpar honom bakom skärmen.
Rektor Wagnelius kommer, mager och lång men böjd under lärdomen och skolans mångahanda besvär, ögonens glans låter förmoda ett stridbart humör. Hjässans skallighet täckes av en turban, skägget faller yvigt, grått och något snusbrunt ända ned till knäna. Efter rektor följer lille klockare Carlén, som på ryckiga ben springer utmed väggarna och skrämmer både råttor och katt.
"Herr rektor," säger han i förbifarten, "mutter sände mig hitupp med en kagge enbärsdricka --"
| 109 |
"Håll sig undan," brummar rektor. "Jag blir yr av hans krumsprång. Var är Ekmarck? Klockan slog fem. Var är Kroken? Var är Elias?"
"Kroken är något beskänkt," säger yngste kollega och träder framom skärmen. "Men Ekmarck är förryckt. Han löper runt i staden och letar efter några knappar --"
Rektor lyfter sina händer.
"I gudar, stan oss bi! Och jag har min yrsel. Öppna gluggen däroppe, puere! Så går kolsyran ut och det färska syret strömmar till. Kunnen I säga varför så sker? Nåja, nåja -- Men var är Anders? Och Kroken beskänkt! I gudar! Greven fjäskar jag icke för, men skolans fama et auctoritas vill jag ha okränkt. Kom ihåg, Elias, att du icke sufflerar för ljudligt. Och tiger jag, så räkna först till sju innan du sufflerar. Det kan vara en paus och dess värde förstod du aldrig. Dramats klimax är dock ett silentium solenne --"
Rådmanskan Norstedt kommer och rådmanskan Krok. De taga de bästa platserna näst bredvid logen. Fru Norstedt ser sig prövande omkring och säger:
| 110 |
"Det är ändå våran vind, kära du. Om Albertina Wagnelius dristar sig att säga ett ont ord så drar jag henne i näsan --"
Klockaren dansar fram med sin enbärskagge.
"Ska det vara? Ska det vara? Det är hovmarskalken som bjuder i kväll. Och mutter kommer med tunnrån --"
Mamsell Lisa Brita Norstedt och mamsell Malin Roth skrida arm i arm fram över vinden. De läsa i kapp ur samma häfte, hålla hand över replikerna, stirra varann in i ögonen och rabbla.
Lisa-Brita tar yngste kollega i armen.
"Elias, om du inte viskar!"
Och hon ger honom ett varnande nyp.
"Ja, om du inte viskar!" upprepar syster Malin, som har Fatimas krävande roll.
Han gnider sin arm, lovar och ler vemodigt, väl vetande att varje lapsus blir hans fel.
"Och hur vill söta Lisa-Brita ha det viskat?"
"Jo, säger jag fel, så kälta inte om utan gå flux till det nästa --"
"Men begår jag ett fel," säger syster Malin, "så ska du ovillkorligen rätta mig. Hellre kältar jag om tio gånger än att jag går ifrån det galet."
| 111 |
Elias gnider sin panna.
"Låt mig se. Till Kroken skall jag skrika, till rektor räkna, till Lisa inte kälta om men väl till Malin. Själv är jag fransösk riddare i första akten och muselmansk officer i den andra --"
"Ja, Elias är ett snille," säger Lisa-Brita, går bakom skärmen och knäpper konrektor på den snarkande nosen.
"Nej, titta, titta," viskar rådmanskan Norstedt och trycker sig upp mot sin granne. "Där kommer den gruvliga käringen. Så rektors hustru hon är ska jag dra henne i näsan om hon säger ett ont ord på min vind."
Ur vindstrappans mörker framträda tre svarta, olycksbådande gestalter, rektors hustru, Rothens hustru och Röösens. Rådmanskan Norstedt stiger upp och niger, vilket besvaras. Ty visserligen finns det en svår reva i vänskapen, dock hoppas man alltjämt på försoning --
Tornuret slår tre kvartar.
Klockaren skuttar utmed väggarna och är nära att stjälpa Skur-Kajsas hink.
"Nu möts vi, nu möts vi," ropar han som varning. "Kommer inte mutter snart så går jag i
| 112 |
flinter. Det blir strunt till komedi om vi inte får maten --"
Borgmästare och råd samlas till fridsam snusning under ljuskronan. I deras mitt står prosten, lyfter på rockskörten och häver fram magen.
"Har han inte blivit fet?" myser prostinnan. "Men så kostar det halvstopet grädde om dagen, med kanel, socker och vetebröd. Kunde jag så visst få kött på Elias."
Och hon går bekymrad fram till estraden, där yngste kollega troget strävar med kulisserna, skiljer hans rockskört och nyper honom prövande i läggen. Lisa-Brita småler och tänker på Andreas, som är fyllig i kläderna. Men Elias slokar hastigt in i kulissen för att dölja det arma skelettet.
Då säger borgmästarinnan med hög röst:
"Röös, tag dig till vara. Det sitter en katt i din stol. Du får hår på uniformen."
Och rektorskan skakar sina röda nackaband.
"Josephine Norstedt!" ropar hon tvärs över vinden. "Ser jag inte fel, så sitter kattan i borgmästarns stol. Hav bort kräket."
Svarar fru Norstedt oförtövat:
| 113 |
"Vinden är våran, söta Albertina. Och kattan är också våran, så hon sitter var hon vill."
"Nu möts vi, nu möts vi," sjunger klockaren och kryssar dansande fram mellan fruarna.
Men rektorskan säger:
"Kattan sätter du i fåtöljen, och slinkern tar du till måg. Jo, det passar! Hav bort kräket eller gör jag det själv."
I detta ögonblick inträder herr greven och hovmarskalken, dess son greve Henrik och dess dotter fröken Ullan. Greven bär alltjämt sina huvudkläden och sin släpande vargskinnspäls.
"Ullan," viskar han, "här ser du en kuriös teater. Bråtet därborta skall föreställa scenen, och de goda människorna tyckas redan agera. Gå på tå, lilla Ullan. Tyst, tyst. Och håll ett öga på Henrik! Och du, min gosse, hälsar hövligt åt alla håll, när man observerat oss. Pass på! Där står en gumma i hörnet och niger för dig. Gör din reverens."
Henrik bugar för Skur-Kajsa, som niger bland borstar och ämbar. Den grevliga familjen skrider sakta framåt.
| 114 |
Samtidigt vaggar rektorskan försiktigt bort mot fåtöljen, där kattan spinner vitaste lin av sin oskuld. Det allmänna intresset fästes ovillkorligt vid fåtöljen. Herrarna maka sig oroligt undan. Scholares, förstuckna bland bjälkarna, titta nu fram. Klockaren kretsar som en osalig kring den sovande kattan, ur stånd att styra sina steg från faran.
"Akta sig, klockare," bjuder rektorskan. Och med van hand griper hon kattan i nackskinnet, lyfter henne över sitt huvud.
Det greppet känna scholares.
"Vivat Albertina!" ropa de. "Pereat katta!"
"Pereat katta!" ryter rektor och svingar hotfullt sin turban. "Quid? Recte audivi? Är detta latinklassen? Och vet icke att katta heter feles femma --"
"Far," viskar Ullan, "jag är rädd."
"Ack ditt lilla sjåp," säger greven. "Säkert är det ett proverb till vårt nöje. Håll dig parat att applådera."
Herr greven lyfter händerna till applåd. Men gumman Wagnelius slänger Norstedtens katt tolv alnar över vinden och träffar greven och
| 115 |
Magister Ekmarck återvände från kåltäpporna, där han haft en sista fruktlös dust med den skalken Pretorius. Liljas brudgumsskjorta saknade alltjämt knappar.
Hur besynnerligt, tänkte magistern, att en struntsak skall vålla en karl med mina meriter sådana svårigheter. Det gick gesvint att plocka hela stassen ur de saligen hänsomnades klädkistor. Men nu är det, som om de hade vaknat och ville spela mig ett spratt. Och plaggen känns för trånga. Förklara det! Inte märkte jag förut att de voro för snäva. Det stretar och drar när jag går. Hu, det är som om jag hade dödingarna efter mig i hack och häl --
Tornuret slog tre kvart och han började springa, hållande sig utmed husväggen för att undvika den värsta gatsmutsen. I hörnet av Söder gränd stannade han framför ett svagt upplyst fönster, vars lucka var för dålig att tåla skruvarna. Tiden var knapp,
| 116 |
De sutto mitt emot varandra på var sin sida om det smala fönsterbordet, med armbågarna stödda mot bordskanten, huvudena framåtböjda som till förtroligt samtal. En oljelampa av lera brann med matt, rykande, rödgul låga. Vad som förvånade magistern var, att gubbarna trots den förtroliga ställningen icke tycktes yttra ett ord. Jörgen höll munnen halvöppen, som om han andats tungt och med besvär. Västerrådafars tandlösa gap sög in läpparna till envis, surmulen tystnad.
"Såna fulingar," mumlade magistern och fortsatte med flygande fart sin väg.
"Nobis salve comes nobilissimus, vir praeclarissimus."
Rektor Wagnelius har fått upp sitt koncept ur bakfickans djup och gränslar brillorna över näsan. Han pauserar skickligt och betraktar hovmarskalken med bistra blickar. Herr greven står med armarna
| 117 |
Och rektor läser:
"Här sen I församlade på detta rum, som väl modest dock skall varda ett Melpomenes tempel, den lärda mödans män jämte stadens aktade borgare --"
"Och jag är klockare Carlén," säger klockaren. Ty S. Veits dans låter honom virvla som ett spån kring greven, och något måste han säga.
Greven bugar hastigt åt höger och vänster.
"Bind väl ihop," befaller han sin son. "Papperet också. Se så där. Gör ett bylte --"
Rektor höjer rösten:
"Då vi nu honoris causa och utan beräknad förtjänst beslutat att vid instundande Knutsmässa till allmän uppbyggelse uppföra sorgespelet Zayr,
| 118 |
Rådmanskan Norstedt rycker sin man i rocken och viskar:
"Ska du låta gubben käbbla ensam. Säg något, Norstedt"
Och rådman harsklar och säger:
"Se vinden är våran, herr greve --"
"-- så är det mig kärt," ryter rektor, "att för herr greven och hovmarskalken föreställa actores principales, först mig själv, skolans rektor, som I väl kännen. Därnäst min kunnige och oförvitlige konrektor, som dock sitter bak skärmen för illamåendes skull, vidare min yngste kollega, Elias Roth, herr prostens son, om vilken I redan veten att han trots sin ungdom och vacklande hälsa besitter ett ovanligt snille, som sätter honom i stånd att utföra tvenne mindre roller, desslikes sufflera hela pjäsen ur minnet --"
"Ja, herre gud," suckar prostinnan och torkar sina ögon, "om han bara ville bli lite fetare --"
Rektor ger henne en förtörnad blick.
"Därnäst övergående till spinnsidan nämner jag tvenne ungmör --"
| 119 |
Henrik böjer sig på tå; greven slår upp lornjetten.
"-- kända för rena seder och icke okända för kvinnliga behag, mamsellerna Norstedt och Roth."
"Min komplimang," säger greven. Men när nu Lisa-Brita stiger tre steg fram, ett tillbaka, niger och rodnar, förlorar han såtillvida besinningen att han kysser på fingret och ropar:
"Bravo! Bravo! Elle est charmante, la petite --"
Och Norstedt säger:
"Ja hon är också våran, herr greve."
"Till sist," fortsätter rektor, "nämner jag vår förträfflige Orosman, magister Ekmarck."
"Skur-Kajsas pojke och Norstedtens måg!" ifyller Albertina. "Jag ger mig attan att han sitter på krogen."
Men scholares, som hålla vakt vid trappan, ropa:
"Magistern kommer häråt. Och mutter Carlén och två klädkorgar fulla med spisning. Hurra!"
Skur-Kajsa släpar fram ett bord, som placeras mellan logen och scenen. Mutter Carléns flickor slamra med silver och glas. Honoratiores samlas
| 120 |
"Silentium!" ropar han, "Silentium för böveln."
"Ska det vara en bildad karl?" frågar rådmanskan Norstedt. "Som han bölar!"
Albertina Wagnelius gömmer det ordet. Men mutter säger:
"Maten ska en också ha och det är hovmarskalken som bjuder. För resten tör min enbärsdricka smaka när han slutat predika."
Klockaren kredensar och spiller, spiller och kredensar. Greven trugar rektor ned från estraden och tar honom i famn för att över hans skuldra ogenerat stirra på mamsell Lisa-Brita. Arvid Siedel fjäsar för fröken Ullan som är hans sista förhoppning. Ullan rodnar och finner honom bra behaglig. Men när mutters vackra flickor nalkas blir han plötsligt helt tankspridd och glömmer sin utkorade.
Roger Bernhusen kurtiserar mamsellerna efter bästa förmåga och till grevens förundran och harm.
"Var håller då magistern hus," mumlar greven, men blir i detsamma varse sin son, herr Henrik,
| 121 |
"Kära Ullan, är det inte tid att Henrik går och lägger sig?"
"Jo," svarar Ullan. "Och jag med."
Men unge greven rycker obstinat på axlarna.
"Kära pappa, här finns ju andra vackra flickor. Varför missunna mig att jag bjuder mamsell Norstedt ett rån?"
Och till Lisa-Brita säger han:
"Söta mamsell, ska vi inte dricka ur samma glas?"
Lisa-Brita söker med blicken sitt hjärtas vän, magistern. Äntligen finner hon honom, där han står i skymundan med armen kring en takbjälke. Lisa-Brita pekar på sitt bröst och formar med läpparna en tyst fråga. Knapparna? Magistern skakar på huvudet. Då trutar hon trumpet med munnen och vänder honom ryggen.
Wagnelius knackar i notstället. Konrektor spritter häftigt upp ur sin ljuva slummer, tumlar yrvaken in på scenen, sträcker på sig, gäspar och gnuggar ögonen.
| 122 |
Rektor knackar andra resan.
Aktörer och aktriser kliva åter över rampen, om möjligt ännu mera knäsvaga. Honoratiores intaga sina platser i logen. Även bänkarna fyllas så småningom av det förnämligare borgerskapet, som ej kan styra sin nyfikenhet till morgondagens föreställning. Några unga glopar ställa sig tätt intill estraden, däribland Arvid Siedel, Bernhusen och kornetten Bourmaister. Magister Ekmarck tar simtag i trängseln.
Greven säger:
"Se på magistern, Ullan. Figuren är god men han för sig något stelt. Det var just min hållning man värdigades applådera anno 16. Din salig mor, kära Ullan, utförde Zayrs parti. Hon var förbålt söt i sina svarta mantiljer. Men den här är inte heller illa. Har Henrik hört att din far spelat Orosman --"
"Det har jag väl hört sina hundrade gånger," svarar herr sonen viskande, "men kära pappa skulle inte tala så högt för gummorna sitta och lyss. Det är ändå en, som har lur i örat."
"Nå, det är rektorskan," säger greven, "en elak gammal dam. Très méchante. Mais par exemple!
| 123 |
Ullan, regarde moi ces jeunes hommes la. Varför tror Ullan att de ha ställt sig vid estraden? Uteslutande för att förbrylla den charmanta mamsellen. Jag känner till det där. Jag har varit en stor spjuver i min dar. Bah, c'est indigne ça."
Magistern har nu knuffat sig fram till den grevliga logen. Han tyckes något blek och förstörd. Han böjer sig ned till unge greven.
"Henrik, för gammal vänskaps skull, låna mig de knapparna, du har i skjortan. Jag har inga. Du förstår, det hindrar mig att agera med livlighet för då fläks skjortan upp. Och fracken är något trång och svår att knäppa."
Henrik svarar:
"Sötaste Anders, om jag vågade! Men det är faster Rosalies knappar. Och Ullan har ögon som en katt, hon skulle skvallra. Och pappa är så fördömt trakassant, jag måste menagera honom på det försiktigaste. Söta Anders, är det rent nödvändigt?"
Magistern betraktar honom med ömkan och förakt. Din ynkrygg! tänker han, skall jag stå här och tigga av dig?
| 124 |
Han gör plötsligt helt om på klacken, knuffar Bernhusen och Siedel åt sidan och hoppar upp på scenen.
Rektor knackar tredje resan.
"Pappa," viskar Henrik, "magistern ville låna faster Rosalies knappar."
"Tsss," fräser greven. "Kan du inte vara tyst. Måste jag då skämmas för dig?"
Han är verkligen trakassant, tänker Henrik, nu får jag inte tala. Och magistern ser snett på mig. Och vid estraden får jag inte stå. Jag tror jag går min väg. Till flickorna i Carléns källare.
Men greven griper kring hans knä och håller honom fast.
Och nu gör rektor sin entré.
Rektorskan fäller luren och blundar.
Bakom skärmen omfamna varandra mamsellerna Norstedt och Roth. Lisa-Brita viskar: "Malin, Malin, ska vi schappa?"
Magistern har slagit sig ned på en lår och läser replikerna i taket. Konrektor ler frånvarande mot ljuset.
Rektor träder över scenen i det han lyfter benen obegripligt långsamt och högtidlig, som en konstberidarehäst av den spanska skolan. Ullan viskar:
| 125 |
"Han är väl arg, far, som han blänger."
"C'est ridicul, bien ridicul," mumlar greven.
Rektor lyfter händerna mot himlen och begynner en prolog.
"I höge gudar --"
Baron Bernhusen räcker ut tungspetsen, icke av vanvördnad utan i lutter förvåning över en gammal, aktad och vällärd mans beteende.
Äntligen, efter en lång, tung, trög tystnad säger Västerrådafar:
"Nog går det, bruksherra, nog går det att skrämma kommerserådet. Men vad är vi hjälpta med det?"
Äntligen, äntligen, tänker Jörgen.
Men han säger:
"Det gör vad det kan. Det allmänna missnöjet kommer att skrämma honom till eftergifter --"
"Bourmaister, ja," säger Västerrådarn och stirrar envist framför sig. "Men bruksherrn vet väl att det finns en till i lyan."
"Jo, jo," mumlar Jörgen. Och nu tiga de åter, fast beslutna att låta den andre säga första ordet.
| 126 |
Fatima och Zayr göra entré.
Rådmanskan Norstedt glömmer sitt agg, söker och kramar prostinnans hand. "Josephine," viskar prostinnan Roth, "det är en prövning, men den har ju sin övergång. Hör bara hur präktigt min Elias sufflerar."
Yngste kollega ligger på magen i kulissen och läser med ganska ljudlig stämma:
"Om jag er lycka såg mot ungdoms fägring svara --"
Och Fatima Roth upprepar troget de sköna orden.
Herr greven och hovmarskalken lägger armarna i kors och suckar tungt.
Ack, tänker han, jag har en fördömd faiblesse för det sköna. När jag ser denna Zayr, måste jag avundas magistern. Välförståendes -- hans roll. Man njuter mer av pjäsen när man själv agerar ... Om jag inte hade Ullan och Henrik --
"Ephrosyne," viskar rådmanskan, "törs Ephrosyne titta upp?"
Prostinnan svarar att hon törs. Men ger härpå intet bevis.
Sultan Orosman inträder. Han har strukit upp sin lugg och skådar fritt ut över församlingen. I
| 127 |
dunklet urskiljer han några bleka ansikten, som tyckas honom spöklika. Där i mörkret bidar hans Öde. Där sitter Allmakten i herr grevens och hovmarskalkens person, Allmakten -- varken god eller ond men oändligen nyckfull och oberäknelig. Där sitter avunden, föraktet och hätskheten. Där sitter den ljumma likgiltiga välviljan, som varken ids hata eller älska. Och till denna stumma, spöklika domstol skall han vädja med sitt vett och sin skicklighet -- Välan!
Han häver sig något på tåspetsarna för att med lätta, behagliga steg ila till sin sultaninnas möte.
Då stramar det i ryggen, det känns som om någon droge i frackskörten. Han vänder sig hastigt om i den tron att rektor vill hålla honom tillbaka från en alltför brådstörtad entré. Men varken rektor eller någon annan står bakom hans rygg.
Inbillning, alltså --
"Mer eld," ropar greven. "Magistern -- mer tendresse för böveln! Ser han inte vilken skatt som väntar --"
Jo, där står Lisa-Brita rodnande och skygg, beredd att slutas i hans famn. Och han öppnar med oemotståndligt, häftigt begär sin famn.
| 128 |
"Bravo," ropar greven. "Just så."
Men Lisa-Brita viskar med gråten i halsen:
"Anders -- för guds skull -- tänk på skjortan."
Då falla armarna slappt utmed sidorna och den stolte Orosman deklamerar ganska trögt:
"Förrän oss äkta band, Zayr, fått göra sälla --"
"Just det, ja," säger Albertina Wagnelius och fäller sin lur. "Det blir många brödkakor gräddade innan dess, Anders lille."
Repetitionen fortgår en stund ostörd. Fatima ger prov på ett förträffligt minne och rabblar sina och hälften av Zayrs repliker. Ty Lisa-Brita är ohjälpligen bragt ur koncepterna, den ständiga oron för Anders' skjorta och rektorskans inkast gör henne konfys.
Som Nerestan visar konrektor ett ledigt och oförfärat spel. Hans livliga ingång och utgång är en fara för kulisserna. Och understundom nalkas han sultanen med opassande förtrolighet, griper honom i knapphålet och försätter honom i en sakta vajande rörelse --
"Nå, konrektor är på kneken," förklarar rektorskan för publikum, "det ser man och det ger sig väl.
| 129 |
Men vad håken är det med Anders? Jag tror han blir förlägen till sist."
"Och rektor då?" replikerar fru Norstedt. "Vad har han fått i benen eftersom han sprattlar så okristligt? Är det gikten, stackars gubbe?"
Greven torkar svetten ur pannan.
"Om jag sluppe att se den gamle idioten," viskar han till sin dotter. "Skulle Ullan bli förskräckt om jag erbjöde mig att remplacera gubben? Mon dieu, il est parfaitemant intollerable."
Men Ullan griper käre far i armen och Henrik utbrister:
"Jo, det fattas bara det. Det skulle tant Rosalie veta."
Herr greven sluter sina ögon och suckar tungt, nästan stönande.
Ack, tänker han, som Lusignan i pjäsen och patronus i Ekersta kunde jag trycka en kyss på hennes panna. Jag är också i den ålder och ställning att jag kan unna mig något. Min salig hustru är gud ske pris död, mina barn vuxna. Ullan gifter sig med den slygeln Arvid, Henrik skickar jag till Uppsala. Herregud så konrektor snörvlar. Skulle jag hellre taga Nerestans parti? Han är hennes
| 130 |
bror. Varför skulle jag göra mig äldre än min ålder? Lusignan är en gubbe --
Men plötsligt springer han upp och ropar:
"Herr rektor, för guds skull -- jag ber -- tag om den repliken -- men mera naturligt -- plus douce -- betänk! en ung, skön livlig flicka --"
En allmän tystnad uppstår och man avvaktar med oro rektors svar. Han sneglar lömskt under turbanen men bemästrar sin rättmätiga harm och rosslar fram repliken:
"Vårt tålamod, min vän, här ännu prövas skall."
"Jo, lita på det," säger hans hustru.
Orosman förföljer sin Zayr bakom kulisserna, i klädkammaren får han henne äntligen fast och släpper inte taget.
"Jag drömde så kärligt om dig i natt," säger han. "Som alla nätter. Varför är du så vresig mot mig?"
"Ack," suckar hon, "jag har ju ingen heder av dig, Anders. Jag trodde så visst att du skulle bli den förnämste på spektaklet. Men nu ser jag att Elias får det mesta berömmet och du ingenting. Och inte jag heller."
| 131 |
"Är det berömmet, du går efter?" frågar magistern och ler vemodigt. Hon svarar med en hastig kyss och försvinner in på scenen.
Magistern följer.
Han är blek och något urholkad under ögonen. Men luggen har fallit ned i pannan och blickarna spela. Det oroliga lynnet har vaknat. Varför går jag här så sedesam som ett vitt får? undrar han. Nej, aldrig blir jag får för borgerskapets fålla. Jag ger attan i knapparna. Låt skjortan fladdra så se de, var de ha mitt ärliga bröst. Stöt till. Där vandrar rektor som hade han rostiga gångjärn i knän och armbågar. Där jamar Malin. Där snörvlar Kroken. Där skälver Elias så att en hör knotorna skallra. Och Lisa-Brita? Detta träbelätet -- är det min allra sötaste spratteldocka? Nej, attan, attan! Såg jag inte förr hur lille gubben Djurström kilade kvick som en råtta över scenen. Och alltid orerande i kapp med benen. Så vill jag ock! Till herr grevens behag och min och Lisa-Britas lycka.
Han passar sin replik vid skärmkanten, färdig att störta sig huvudstupa i ett hav av sälla lågor.
Då stramar det, då är det någon som rycker honom i rocken. Fördöme mig, tänker magistern,
| 132 |
"Bravo," ropar greven och applåderar av alla krafter. "Ja, det kallar jag élan och tendresse. Ullan, sådan var din far anno sexton!"
"Vad säger nu Albertina?" frågar rådmanskan Norstedt. "Jag tror att våran Anders kan växa trygg för pastoratet."
Albertina säger ingenting, med stigande vrede ser hon rektor försummas för den pjalten Ekmarcks skull.
Och nu skriker greven:
"Herr rektor! Herr rektor! Mordieu! Följ då magisterns exempel. Böj på knäna -- för fanken -- elasticitet i armarna. Si så här --"
Han reser sig upp och gör några lätta och behagliga armrörelser. Ullan tar honom om livet. Henrik säger:
"Jo, nu är det jag, som får skämmas för kära pappa."
Rektor knackar i notstället.
| 133 |
"Därsom herr greven och hovmarskalken kan konsten bättre än jag, så cederar jag gärna rollen. Jag är en gammal man och har därtill min yrsel. Och böveln anamme om jag låter hundsvottera mig --"
Det blir allmän oro. Scholares stimma bak bjälkarna och ropa pereat, om till rektor eller greven är ovisst. Bernhusen och Arvid applådera. Mutter och klockaren äro genast färdiga att kredensa nytt vin men det är endast det lägre borgerskapet som dricker. Honoratiores tala varann i munnen, rektorskan svänger hotfullt sin lur.
Över herr grevens hjärna stiger en het blodvåg. Packet tumulterar, tänker han. Packet vägrar mig smörgåsar och kastar mig kattor i synen. Gott. Jag är en beskedlig man, som aktar var och en efter förtjänst, men förolämpningar tål jag icke.
"Stig ned, gamle man," säger han till rektor. "Utan att vilja chikanera törs jag väl tillskriva mig större kännedom om franska komedien än vad herrarna äga. Magistern och lilla mamsell agera drägligt, de andra icke. Jag åtar mig Lusignans parti därest magister Roth vill ha complaisancen att sufflera. Ullan, håll ett öga på Henrik."
| 134 |
Allt detta säger han med kall hövlighet. Men han är mycket upprörd. Vad tar jag mig till? tänker han. Jag skämmer ut mig, jag begår en fasans ridicul. Inför mina barn! Har jag då druckit för mycket? Min gud, om jag stannat hemma hos den beskedliga Rosalie! Men det är den satans lilla mamsellen --
Elias sufflerar, spelet fortgår.
Greven rycker till sig ett häfte och läser från papperet. Han läser mycket fort, angelägen att komma till slutet. Konrektor lägger sin hand på hans axel och säger vänligt.
"Vänta nu, lille greven, det är min tur."
"Stopp!" säger Orosman, "det var min replik."
En allmän anarki uppstår. Greven skjuter populasen åt sidan med högra handen. I den vänstra håller han alltjämt häftet och läser oförtrutet.
Rektor slår sig ned på estraden och ackompanjerar med ett oändligt grovt skratt -- ho, ho, ho --
Då slänger herr greven häftet, hoppar ned från scenen.
"Ullan! Henrik! Jag går min väg och sätter aldrig mer min fot i detta rum."
| 135 |
Med små fasta steg marscherar herr greven och hovmarskalken fram mellan det vikande borgerskapet. Ullan och Henrik smyga sig efter. Honoratiores betrakta varandra med förundran och allvar. Det är dock betänkligt att stöta sig med en man av grevens kvalitet.
Baron Bernhusen yttrar med ljudlig stämma:
"Kom, Arvid! Kom, Bourmaister! Det förträffliga borgerskåpet tycks inte sentera vår närvaro. Det blir bäst att alla landsbor av stånd ofördröjligen lämna denna mässan."
Repetitionen avbrytes.
Men i Västerrådakvarteret fortskrida underhandlingarna långsamt och med många tysta, dova mellanstunder.
Dock utan avbrott, ty de båda männen äro i själ och hjärta ense och det är blott orden, som sökas.
Tattaren säger:
"Vad får jag då, bruksherrn? Vad ger han mig?"
| 136 |
"För björnfällen?" frågar Jörgen. "Vi bli nog ense om priset, min gode man. Men det vet han att jag betalar ingenting i förskott."
Tattaren tar upp i en annan ända och säger:
"Kommerserådet får bruksherrn sköta själv, den angår mig inte. Men vad får jag för Jan Erse i Ryglinge?"
Nu är det nämnt. Musklerna i Jörgens feta ansikte skälva och knyta sig till hårda knutar, som dock genast utslätas.
Han skrattar bullrande. I den tysta, trånga, halvmörka kammaren är Jörgen Siedels skratt alltför klangfullt, ljust och godmodigt. Tattaren gör en motvillig åtbörd.
Siedel säger:
"Vad håken, har han sådana fällar på lager? Nej, kom inte till mig med struntprat och sattyg, min gode man. Fällen köper jag. Men ingenting i förskott --"
Västerrådafar betraktade honom med ett visst förakt. Så vänder han sig bort för att slunga en spottstråle in i spiselglöden.
"Det kostar, bruksherrn," säger han, "det kostar att skälla mig tattare mitt på tingsbacken --"
| 137 |
Jörgen slår med händerna, han vill inte höra, han håller för öronen. Västerrådafar ger inte akt på apspelet. Han säger:
"Det blir ingen annan råd. Det känner jag."
Och efter en stund tillägger han:
"Men gesällerna och lille Bourmaister får bruksherrn sköta själv. Jag är för gammal att fjollas."
Prosten gör rektor de allvarligaste föreställningar. Borgmästaren tror att denna bedrövliga schism kan ge anledning till oroligheter. Anders säger till Lisa-Brita:
"Tänk om håken tar vid pastoratet?"
Hon svarar:
"Mig kan det kvitta. När Anders inte gitter skaffa sig ett par knappar fast det var min första bön som fästmö --"
Förslag väckes att sända en deputation till Brenners kvarter men förfaller av den orsaken att herr greven och hovmarskalken plötsligen gör sitt återinträde. Han hälsas av djupaste tystnad och följes av oroliga blickar. Rektorskan ställer sig bred och
| 138 |
trygg framför sin man, händerna i sidorna. Greven skjuter henne med en blid rörelse åt sidan och sluter rektor i sin famn. Man sorlar sakta av tillfredsställelse. Men scholares' vivatroptysta hastigt ned ty det är angeläget att giva episoden minsta möjliga vikt.
Endast konrektor förstår icke stundens allvar utan ropar från estraden:
"Si, den förlorade har återvänt. Var ha vi kalvstackarn?"
Rektor och greven tvista nu ädelmodigt om vem som skall utföra Lusignans parti. Greven avböjer på det bestämdaste och vill återtaga sin förra plats i logen.
Då blir han varse Lisa-Brita, som med oförställt intresse betraktar hans person.
Åter stiger en het blodvåg upp över herr grevens och hovmarskalkens hjässa, bortsköljande det klara förstånd, som väl eljest leder hans handlingar. Ullan och Henrik har han sänt till kvarteret och behöver således icke genera sig. Denna häftiga och passionerade natur, som efter salig grevinnans död och även förut endast med möda tyglats, tar nu ut sin rätt.
Han bestiger scenen. Han säger att han vill ge de båda mamsellerna nödiga instruktioner. Men
| 139 |
Det blir hans olycka.
Albertina Wagnelius, som av alla dessa händelser fått giftblåsan fylld, måste stinga för att ej själv crepera.
Mitt i den ömmaste scen ropar hon:
"Nu går det för långt, Josephine! Den hasen har inte vett att knäppa nattkappan över bröstet. Och där ska Lisa-Brita stå och gnida sig. Nej, böveln, hon är ändå mitt gudbarn --"
Lisa-Brita försvinner i kulissen. De häftigaste snyftningar förråda hennes skam. Magistern står som den pilskjutna S. Sebastian, lutad mot ett träd, stirrande upp i taket med tårfyllda ögon.
Greven stiger fram till rampen och säger:
"Söta frun därnere, som kastade kattan i ansiktet på mig. Det vill jag förlåta om frun bara håller sig tyst."
| 140 |
"Söta greven däruppe," svarar Albertina. "Kattan var en olyckshändelse. Men att en slarver som Ekmarck ska bli präst i Ekersta och måg hos Norstedt, det strider mot Guds bud."
Från vinden hörs nu ett tisslande och fnissande, som bådar nya olyckor. Magistern vänder sig hastigt mot greven och säger:
"Det blir visst bäst att någon annan utför Orosmans parti."
I detsamma upptäcker han mor Kajsa, vars mödosamma klättrande uppför estraden vållat skrattet. Och nu känner magistern tydligt att alla de döda hängt sig fast i sina kläder och oemotståndligt draga honom nedåt.
"Vad vill mor?"
Skur-Kajsa svarar:
"Är det bara skjortsprundet, som omakar, så kan det väl fästas."
I handen håller hon en segelgarnståt. Detta väcker allmänt och stormande löje. Greven själv måste draga på mun.
Magistern går in i klädkammaren, där Lisa-Brita ligger.
| 141 |
"Ja, vad ska jag nu göra?" säger han.
Och hon svarar mellan snyftningarna:
"Hör -- hör bara, hur de skratta. Får jag annat än skam för Anders? Fars och mors kält stod jag ut med -- mer än någon annan hade gjort. Men att hela stan ska sjunga om mig, det bär jag inte."
"Herr greve och hovmarskalk, gör oss den äran," persvaderar rektor. "Tag Orosmans parti."
Greven slår med händerna, han vill inte höra, han håller för öronen. Men det är ingen som fäster sig vid apspelet. Borgmästare och råd förena sina böner med latinskolans, prost och kaplan desslikes. Rådmanskorna bedja med knäppta händer.
Men Albertina Wagnelius går raka vägen in i klädkammaren, tar Lisa-Brita om livet och för henne fram till greven.
"Ack, min alltför söta flicka," ropar Hans Brenner och glömmer allt annat för att betrakta denna av sorgen daggbestänkta fägring. Och med samma eller större bravur än den gången i fastan anno 16 utför herr greven och hovmarskalken älskarens roll i sorgespelet Zayr.
| 142 |
Men Ekmarcken drev omkring på gatorna och besökte alla krogar, även de sämsta. Glada kamrater fann han överallt. En stund tillbragte han hos Carléns och stötte där samman med Arvid Siedel, som tog honom i famn och drack med honom. Bernhusen och kornetten Bourmaister voro också tillstädes och unge greve Henrik, som rymt från Ullan. Magistern kände sig hedrad av sällskapet och drack försvarligt.
Och Siedel gjorde detta propos.
"Hör, magistern, som är en bövelns karl och känd i staden -- han kan väl säga oss, var det finns några flickor?"
"Flickor? Flickor?" upprepade magistern slött. Hans tankar voro på annat håll, de flesta väl redan släckta i kruset.
"Just flickor, magistern. Här är en ung novis, som skulle vilja lära något."
Magistern såg från den ene till den andre utan att rätt förstå. Han såg på greve Henrik, som tycktes försagd. Han tänkte:
Den var det, som inte ville låna mig sina knappar.
| 143 |
Och ur rusets milda dunkel vällde åter en pinsam olust.
Emellertid fattade han sig och sade:
"Nog finns här flickor. Om icke annat har vi taskspelarns jäntor. De bo i samma gård som jag."
Det var bekvämt, menade Arvid. Magistern kunde visa dem vägen, som var svår att finna i mörkret.
Magistern sade:
"Det kan jag."
Och då Henrik tvekade, tillade han:
"Är pilten rädder?"
Detta var från magisterns sida en neslig handling, helst han lovat fröken Rosalie att hålla ett öga på gossen. Men Ekmarck tänkte nu litet på sådant och gick blint i fördärvet.
Jörgen Siedel återvände från Västerrådarns kvarter. Han hade ingen lykta. Gränderna på Söder voro väl få men trånga och krokiga. Han gick vill. Det betydde icke mycket i och för sig men han var rädd att någon skulle få se honom
| 144 |
vanka omkring i dessa illa beryktade kvarter. Liten anledning var till fyllest för att hög och låg skulle häckla Klockebergarn. Kanske skulle det heta att han supit sig full eller att han, gamle, sökte jungfrur i husenom. Eller kanske någonting ännu värre.
Han ville gå lite raskare men hjärtat begynte genast krångla. Spännhalsduken drogs åt kring strupen.
Ett stojande sällskap drog förbi. Dem ville han följa men urskilde snart sonens röst och Bernhusens och steg därför skyndsamt in i en port. Här väntade han en halv timme eller en hel.
Äntligen syntes en lykta glida genom mörkret. Han steg fram.
"Min gode man, bliv inte förskräckt. Jag är Jörgen Siedel och jag kan inte finna mig till rätta. Följ mig till torget så hittar jag sedan själv. Men räck mig mans armen, för jag är förbålt trött."
De gingo långsamt gatan framåt, tysta och beskedliga. Vid torget stannade Jörgen, klappade sin ledsagare på kinden och sade:
"Tack vackert, kamrat. Hur är namnet?"
| 145 |
Ledsagaren lyfte då sin lykta till ansiktet och igenkände Jörgen häradsdomaren Jan Erse i Ryglinge. De skildes utan ord.
Sedan magistern visat de unga herrarna vägen till kåken n:r 27 Söder ville han icke själv stiga in utan vandrade omkring på alla gator från tull till tull. Först då tröttheten alldeles tagit överhanden ställde han kosan mot hemmet, där nu också taskspelarna sent omsider gått till vila.
Magistern sov uppe under takstolarna.
