| 70 |
Knutsmässan blåstes in.
Torget var redan belamrat. På dess nedre del bildade böndernas slädar en mäktig fyrkant sammansatt av ett par hundratal större och mindre rektangulära lådor på medar. Denna slädborg kallades Bondkanten, den spred en behaglig doft av lin, smör, ost och honung, blandad likvisst med fårullens feta dunster och lädrets fräna.
Längre upp mot kyrkan reste sig en stad av tält, bodar och öppna diskar. Här framställde gipsmakaren sina kungliga byster, sina kattor och kaniner, krukmakaren sina krukor och lergökar, tunnbindaren sina laggkärl, borstbindaren sina borstar, kvastbindaren sina kvastar, snickaren sina tråg, pinnstolar, dragsoffor, piskesnurror och röd- och blårandiga hästar. Skomakarstånden öppnade sig
| 71 |
Här och var sågs redan kärliga omfamningar mellan druckna karlar, medan kvinnorna ännu gingo oantastade, fritt och ärbart från disk till disk, prövande varorna. Män med rävskinn och vargskinn över skuldrorna eller hopknippade vid livbältet vandrade av och an. Gamle far i Västerråda bjöd ut en stor björnfäll, kapad långt uppe i finnskogen.
På rådhustrappan stod stadsfiskalen med sitt träben och trumslagaren med sin trumma, båda föremål för beundran och hälsosam fruktan. I kyrktornet blåste stadens musikanter.
Med ögonen vitt uppspärrade och munnen halvöppen men eljest sedesam och förståndig som ett äldre fruntimmer gick Märta Jansdotter mellan stånden. De röda yllestrumporna glänste grant i
| 72 |
"Schas, unge, och påta inte på mässingen; det blir fläckar."
Och hon gick vidare till tenngjutaren och till bleckslagaren och till lärfthandlaren. Gipsmakaren och krukmakaren, där handel skulle ske, gömde hon till sist. Framför rådhustrappan dröjde hon. Oj, oj, vad en får se mycket i staden, tänkte hon. Nu har jag sett både träben och trumma. Det blir att berätta för ungarna hemma.
En stor, tjock pojke kom fram till henne och bjöd knäck ur en påse.
"Det är väl aldrig meningen?" sade Märta.
"Jo," svarade gossen med släpig tungsint stämma, "det är rektors befallning att vi i dag ska bjuda alla landsflickor på knäck. Det kostar ingenting. Men mer än tre får du inte ta, för det ska räcka till så många."
Vad gossar är snälla, tänkte Märta, stack handen i påsen, som var ganska djup. Där kände hon något
| 73 |
"Nu börjas det. Jag har länge befarat oroligheter bland det lägre folket. Och nu börjas det, mina herrar."
Märta Jansdotter var det första offret för blåpåsen, men samma afton voro lika många händer blåa som det fanns oskyldiga landsflickor i staden.
Hälsad av starka trumvirvlar trädde borgmästaren och assessorn, riddaren av Kungl. Nordstjärneorden Rudolf Röös ut på rådhustrappan följd av rådmännen Norstedt, Kulle och Krok.
Röös betraktade folkmassan med stränghet och oavlåtligen under fem minuter och hade hans blickar,
| 74 |
"Jag föreslår och proponerar att tvenne kanaljer av vardera könet offentligen föras till pålen och hudstrykas till den allmänna ordningens upprätthållande. Det gör gott, må tro."
"Ja," viskade Kullen, "men vilka? I häktet har vi ingen, som är dömd till spö."
"Då dömer vi," avgjorde Norstedt, Men den milde rådman Krok sade:
"Låt oss hellre se till, att folket får rikligt med brännvin för gott köp. Då blir det allmän glädje och hat och oförrätter glömmas --"
| 75 |
Stadsfiskalen stod orubblig på sitt träben, som icke hade ont av kölden, men stadstjänarna gnedo ivrigt öron och kinder. Norstedts ögon började rinna, Kulle stack fingrarna i mun, Krok sökte förgäves dämpa sin skrällande hosta.
Men borgmästaren läste oförtrutet, och när kungörelserna tröto, hasplade han ur minnet åtskilliga paragrafer i Svea rikes lag, väl valda och mindre väl valda. Och kunde detta ha pågått länge, ty lagboken är tjock och Röösen tröttnade sent eller aldrig i ämbetets utövande. Till allas båtnad och gagn slog Carolina Röös upp sitt fönster och ropade:
"Nu kan det vara nog, Rudolf. Kom genast in, eljest får du tandvärk."
Trumslagaren satte i med en virvel och magistraten retirerade skyndsamt -- dels för kylans skull, dels för att icke giva den fräcka populasen tid att ripostera.
"Det var första duvningen, mina herrar," sade borgmästaren. "Men vi få nog ge dem flera. Det är en osedvanlig mängd löst folk i staden. Och jag kan i förtroende meddela herrarna, att min hustru nödgats avvisa inte mindre än fyra tiggare, som bettlade i hennes eget kök."
| 76 |
"Vilken fräckhet," ropade Kullen. "Och dem vill Krok ge brännvin! Är det herrarna bekant, att patron Siedel inköpt tre kannor sött kummin och ett ankare sexgradigt? Inte hos mig, gubevars, utan hos Carléns. Och alltsammans skall sändas till gesällhärbärget."
"Betänkligt," mumlade borgmästaren, "högst betänkligt."
Och rådman Kulle log hånfullt mot rådman Norstedt.
"Ja, där har bror en kanalje att stryka vid pålen."
Men Norstedt sade:
"Det vet väl jag, som köper hans hudar, att gubben är en rackare. Men inte tänker jag tåla, att herrarna skäller ut honom. Han har bott i mitt hus var Knutsmässa i trettio år eller mera. Och gäst är gäst. Därmed punctum."
Stadsmusikanterna hade slutat att blåsa, trumslagaren stack trumman i fodralet, den ståndaktige stadsfiskalen linkade hem till sin middag, stadsvakterna gingo var åt sitt håll.
Knutsmässan var öppnad.
| 77 |
Alltjämt strömmade slädar, foror, diligenser, gästgivarskjutsar och boskapsdrifter in genom tullarna. Snön smutsades och smälte till en gulbrun sörja som plaskade och skvätte under gesällernas broddade stövlar. De voro fria medborgare, dessa gesäller, de skrattade åt Röösen, de skrattade åt hans hustru, de skrattade, ehuru mera dämpat, åt stadsfiskalns träben. I härbärget väntade dem Jörgen Siedels välfägnad och de tänkte inte genera sig.
Stadsvakten Per Ekmarck öppnade dörren till sin kåk och ropade på sonen. Anders kom ut.
"Du får hjälpa mig, Anders lille. Nu har vi läst lagen och nu ger det sig. Men vad som värre är: Utanför väster tull står taskspelar Pretorius med allt sitt elände, och magistraten släpper inte in honom förrän mörkret faller på. För det befaras oroligheter bland skolpojkarna. Men vad han ska bli arg och svår i kölden. Och jag ska vakta honom. Du får lov att följa mig, Anders, och tala väl med Pretorius."
"Ska väl det," svarade magistern. "Fast jag har nog med bekymmer själv. Det är lögn att jag kan
| 78 |
Far och son begåvo sig åstad. I Kyrkgränd mötte de tre tungt lastade slädar, som tum för tum halades fram genom modden. Den första var fylld med en hop ruskiga hudar, dess körsven var herr Abraham Lilja, som lång, utmagrad och trumpen lunkade bredvid hästen. Den andra slädan var bräddad med lintottar och ullpackor, den kördes av Liljas son och på lasset satt fröken Karin, den fulaste flickan i Bergslagen näst Ullan Brenner. På tredje släden, som bar ett helt berg av smördrittlar, hade fru Gunhild själv spetat upp.
Magistern frågade om hovmarskalkens slädar varit synliga ute på vägen. Men Lilja gitte inte svara; han måtte ideligen vända sig om för att se till att ingen stal av smöret. På fru Gunhild litade han föga och trängseln var svår i Kyrkgränd.
| 79 |
"Gunhild!" ropade han. "Kära Gunhild, nu är det någon bak på din släda. Se dig om, kära Gunhild, se dig om!"
Fru Gunhild spratt till och vände sig hastigt om med den följd att drittelberget vacklade och rasade ned i gatan. Skrällen hördes vida omkring.
"Mitt smör!" kved herr Abraham, "mitt smör och min Gunhild. Nu stjäl de mina drittlar. Vakten! Vakten!"
Folk strömmade till från kyrkbacken, och ur källarsalen. Trängseln blev farlig. Magistern arbetade sig fram till fru Gunhild, som låg på rygg i modden. Hon log mot magistern och ropade:
"Det var första kullerbyttan på mässan. Den nästa tör bli värre."
Konrektor Krok störtade ut ur källaren, beskäftig och redan något beskänkt. Han snavade över en drittel och föll. Snart fick han sällskap. Stadsvakten Ekmarck slog med stav i hopen för att skingra följet. Men de liggande kunde icke resa sig och till dem som trängde på från kyrkbacken nådde icke staven. Liljas smördrittlar krasade. Jämmerrop hördes här och var ur klungan. En drucken karl skrek på mord. Herr Abraham ropade:
| 80 |
"De mörda min hustru, de stjäla mitt smör. Är då hela staden en rövarkula?"
Och han tog den stackars stadsvakten i kragen och ruskade honom försvarligt, vilket gjorde att han kunde ännu mindre uträtta.
Men magistern lyckades äntligen lyfta fru Gunhild upp ur trängseln och satte henne på slädkanten. Av drittlar bärgades vad bärgas kunde och konrektor Krok bars åter in i källaren. Han hade fått ett lätt slag i huvudet och somnade mitt i stojet. En tumlare konjak var till fyllest för att väcka honom till nytt liv.
Stadsvakten och hans son fortsatte vägen ned mot tullen. Magistern sade:
"Hör, far, I får allt styvt arbete. Aldrig såg jag så mycket löst och dåligt folk i staden. Kan det vara sant som sägs, att Siedeln trummat samman sina skälmar för att bereda bergsmännen oro vid stämman?"
"Skälmar?" upprepade stadsvakten. "Vad angå de mig? Skälmar stanna inte i min sax. Nej, druckenboltar och förnäma herrar, som inte hitta till nattkvarteret! Det är det en ska leva av, Anders. Det blir alltid en dusör för hjälpen."
| 81 |
I källarsalen prövade Roger Bernhusen mutters nya biljard. Hans motspelare var Arvid Siedel, och i soffhörnet dusade vid sin toddy käre far och svärfar, gubben Jörgen.
När Bernhusen passerade hörnet, där gubben satt, stannade han plötsligt, pekade med biljardkön på Jörgen och sade halvhögt:
"Arvid, tror du att han sover, le vieux garçon? Eller, lurar han på oss?"
"Å, han sover," svarade Arvid. "Han sover jämt nu för tiden. Utom om nätterna, sägs det."
Bernhusen nalkades på tå och granskade käre svärfar uppmärksamt. Hans läppar åtskildes och mellan tandraderna stack tungspetsen fram, hos Bernhusen ett tecken till stark tankeverksamhet.
"Arvid," sade han slutligen, "hur länge kan en sådan här fet gammal man leva? Inte länge väl? Ett år? Två? Arvid -- om vi skulle skona honom i morgon på stämman? Ett år eller två kan väl Klockeberga hanka sig fram på gubbens maner --"
Arvid Siedel ryckte på axlarna.
"Nog kan du skona honom, Roger. Men Bourmaister! Och Jan Erse i Ryglinge! Nej, det är nog bäst att världen har sin gång."
| 82 |
"A la bonheur!" sade Bernhusen och kritade sin kö. "För resten ska det roa mig, att se gubbens min. Vasa? Kanske får han slag et voilá -- il ne se plaindra plus --"
Bollarna klatschade samman, de båda spelarna ägnade ej vidare någon uppmärksamhet åt gubben i soffhörnet.
Stojet, då Liljas drittlar rasade, väckte Jörgen Siedel. Han mornade sig förunderligt hastigt och kom på benen.
"Nej tänk, nej täänk," gäspade han stort och log. "Tänk, att jag somnade. Och käre son och svärson vakade över gubbens sömn. Ja, det kan vara något. Men nu måtte jag ut och se på marknaden."
Han lämnade källaren och gick uppför kyrkgränd. Han flyttade sig steg för steg, tungt stödd mot käppen, som var av svarvad en, polerad till spanskrör, med försilvrad blykula till handtag och med skarpbroddad doppsko. Uppkommen på Storgatan dröjde han en stund, betänksam inför torgets virrvarr. Han viftade med handen till höger och vänster, hälsande vänner och bekanta bland bergsmän och borgare. Få hälsningar fick han tillbaka. Frimodigt och leende gav han sig då mitt in i
| 83 |
Och var han gick fram, bereddes gott utrymme. Alltför gott tyckte gamle Siedel, som i den stunden längtade efter en förtrolig väns axel, detta förträffliga stöd. Hans tunga överkropp kändes svår att balansera. Men nacken var ännu oböjd.
Från den höga svarta hatten vajade två alnslånga krusflorsband, ett vårdtecken över äldste sonen.
Han rörde läpparna och muttrade på gammalt folks sätt halvhögt och trumpet en ramsa utan förklarlig mening --
"-- il ne se plaindra plus -- plaindra plus --"
Äntligen fick han möte. Västerrådafar ställde sig i hans väg, höll fram fällen och frågade:
"Ska bruksherrn köpa en grann björnfäll?"
"Gode man," svarade Siedel. "Jag fäller mina björnar själv. Men följ mig en bit, så kanske vi samsas --"
Han grep honom i axeln och fick sålunda sitt stöd. De båda gubbarna gingo tätt bredvid varandra
| 84 |
Framför Bourmaisters hus, som låg gavel om gavel med Norstedtens, skildes de åt. Siedel slog några slag med portklappen. Västerrädarn, som kommit ett stycke ut på torget, vände sig om, satte handen som lur för munnen och ropade:
"Bruksherrn! Vill han ge bättre bud i morgon, så vet han var jag finns."
Men Siedel skakade på huvudet och mumlade sin ramsa:
"-- il ne se plaindra plus -- plaindra plus --"
Han blev otålig och dunkade allt hårdare med klappen. Folk började samlas och bildade en halvring kring gubben. Han tog några steg tillbaka och såg upp mot fönsterna. Gardinerna voro fördragna.
Han frågade:
"Gott folk, är det någon, som vet om kommerserådet är hemma?"
Drängarna grinade försmädligt.
| 85 |
"Nog är han hemma. Han stod nyss i fönstret och glodde på bruksherrn. Det är väl det, att han inte öppnar för vem som helst."
Siedel sade:
"Ja, nu tycker jag mig minnas, att gubben är lomhörd. Det ska vi bota."
Han lyfte enpåken, som liknade ett spanskrör, blykulan som föreställde en silverskolla, och drev den i porten. Tunnor tusan! Drängarna veko två steg. Det var ryska smällen!
Stadsfiskalen med träbenet nalkades långsamt och stannade på vederbörligt avstånd.
"Gode stadsfiskaln," ropade Siedel, "vad kan det kosta att slå in en port på Knutsmässo marknad?"
Stadsfiskaln svarade:
"Det blir lagningen, herr brukspatron, och något dessutom i böter. Men porten är sant att säga av ek, så det går nog inte."
"Inte?" upprepade Siedel. Och fortsatte med höjd röst: "Hör, pojkar, vad tror I? Porten är av ek och käppen min av en. Vilkendera ska brista? Prövom, go vänner, prövom."
Han mattade ett nytt slag. I detsamma öppnades porten på glänt. En snövit peruk skymtade i
| 86 |
"Jaså, kusin hörde till sist," muttrade han, tog ett stadigt tag i ledstången och drog sig uppför trappan. Och drängar och skolgossar sökte nya nöjen.
I lergropen utanför väster tull lägrade taskspelarna. Svärdslukaren Pretorius, bandets anförare, marscherade med långa steg upp och ned för sluttningen. Sedan sex timmar väntade han förgäves magistratens licens att slippa inom tullarna och han skalv av köld och förtrytelse. Han var en man, som uppträtt inför högsta och aller högsta kretsar.
"Bud från magistraten," ropade magistern och hoppade ned i gropen. Nattvakten dröjde på vägen, spejande efter hovmarskalkens slädar.
Svärdslukaren drog skyndsamt täckena av sina hästkrakar och svingade sig upp på förhästen. Hans kvinnor jämkade sig till rätta på släden. Men magistern sade:
| 87 |
"Inte så brått! Först efter mörkrets inbrott kommer han genom tullen. Det vet väl Pretorius att han inte får locka ungdomen med sina flickor mitt på ljusa dagen."
Pretorius vände sig på hästryggen och pekade med en stor åtbörd på gropens kanter, som voro tätt besatta med svarta scholares. Magistern klappade i händerna.
"Vill I packa er, pojkar! Eljest säger jag åt rektorskan --"
Pojkarna lättade som en skock kråkor och slogo åter ned vid vägkanten. Flickorna på släden betraktade magistern med lågande blickar och visade tänder, som kunde varit jämnare och vitare. Anders drog sig försiktigt åt sidan.
"Pretorius," sade han, "far står däruppe på vägen och vaktar. Men här blåser förbålt kallt. Jag ska föra er genom tullen nu strax, om I borgar mig tre knappar till skjortan. Av silver och förgyllda."
"Varför av silver?"
Det visste inte Anders så noga, men fru Gunhild hade sagt det, och hon visste, vad som passade sig. Och Lisa-Brita hade också sagt det. Och hon visste, vad hon ville.
| 88 |
"I kvarteret," sade svärdslukaren.
"Nej, här och strax," bad magistern. "Jag har en himla brådska."
På flaksläden satt en stor, fet kvinna, ryggen kullrig, knäna uppdragna. Hon hade fyra kappor, den ena över den andra, och när flickorna svepte sig i flikarna, såg hon ut som en höna med kycklingar. Det var svärdslukarens hustru. Hon gjorde nu miner åt magistern, att han skulle komma fram till släden. Anders trampade oroligt av och an, kisade med ögonen, rev sig i håret. Han kände gumman och anade försåt.
"Anders!" ropade nattvakten från vägkanten. "Vad tänker du göra? Släpper vi in dem, så blir det avsked på grått papper. Helst Liljan kommer att klaga på mig för sina drittlars skull --"
"Far," ropade Anders till svar. "Jag måste vara fix och färdig då hovmarskalken anländer. Vi får förlita oss på fatum som rätta muselmaner --"
Men han trampade fortfarande av och an och vågade icke nalkas släden. Pretorius betraktade den tveksamme pjalten med upphöjt förakt -- en man, som fordom visat sin konst i högsta och aller
| 89 |
högsta kretsar. Hans kvinna löste ett bylte och tog en ask ur högen.
Då trodde magistern, att hon ville räcka honom de efterlängtade knapparna och han närmade sig. Genast föllo flickorna över honom från alla håll, nöpo, knuffade och kittlade och kvinnan drog hårt i hans pannlugg.
"Upp med honom i släden!" befallde svärdslukaren. "Eljest slippa vi inte genom tullen."
Flickorna grepo honom i benen och välte honom upp på släden. Mjuk av kittlingen och halvkvävd av skratt förmådde han ringa motstånd.
"Akta kläderna," bad han.
Pretorius klatschade och krakarnas hovar plaskade i modden. Magistern satte sig till rätta med armarna kring flickornas skuldror. "Framåt," skrek han, "nu lita vi på fatum."
Förgäves söker den grå lille mannen vid vägkanten hindra det stormande följet. "Ur vägen," ropar magistern, och svärdslukaren ger honom ett rapp, så att han viker. En stund lunkar han jämsides släden.
"Nu gör du mig olycklig, Anders, det var borgmästarns förordning -- Nu mister jag min syssla --"
| 90 |
"Så skaffar jag far en bättre --"
Nattvakten lägger sin hand på sonens knä. Då gripes magistern av vrånghetens anda. Han slår undan den faderliga handen. Nattvakten sackade och blev stående. Han ropade efter sonen:
"Din högfärdspjalt! Vad har jag gjort dig för ont?
Och magistern svarade:
"Vad har I gjort mig för gott?"
Han strök luggen ur pannan och hävde sig bakåt bland flickorna. Över hans huvud hängde månskäran, svag ännu och fördunklad av ett grått töcken.
"Alla vi unga," sade han till flickorna, "alla vi unga äro rätta muselmaner. Pretorius, kör nu dina krakar med långa tyglar --"
Då vinterskymningen kylig och mattröd föll över Knutsmässans första dag förspordes en allmän oro.
Rektor, konrektor, mamsellerna Norstedt och Roth, alla de som hade något med sorgespelet att skaffa, bidade med ängslan hovmarskalkens försenade ankomst. Repetitionen klockan sex borde
| 91 |
Men även för myndigheterna gavs det ökade skäl till oro. Herr Lilja på Viskingeholm anmälde för magistraten, att hans egendom angripits och att ett försök till rån gjorts på öppen gata, varvid sex smördrittlar krossats och smöret så gott som förstörts. Med anledning härav togs nattvakten Per Ekmarck i förhör men kunde han icke giva tillfredsställande upplysningar. Fru Gunhild sade:
| 92 |
"Ack, Lilja trodde, att någon klängt sig fast på min släde. Men det var bara inbillning, käre borgmästarn. Den inbillningen, den fördärvar så många."
Klart besked i saken stod icke att vinna. Men bland marknadsfolket spreds ryktet om rånförsök. Vidare berättades det, att Jörgen Siedel slagit in Bourmaisters port och i spetsen för några besoldade sällar brutit in i bostaden. En stadig ström av människor gick därför till Bourmaisters hus. Men då porten syntes oskadd, antog man att sagesmannen gjort sig skyldiga till överdrifter.
Likväl ökades oron. Det påstods, att några latinskolans lärjungar antastat hederliga landsflickor och påtrugat dem förgiftade knäckebitar, som vållade stora obehag. Titt och tätt såg man dessa blåhänta jungfrur, som gråtande av skam skyndade till sina kvarter. Bröder och fästmän utlovade hämnd. I den allmänna förstämningen gjorde Västerrådapojkarna dåliga affärer med sina trasiga klockor och uppskärrade märrar. Förbittringen häröver drev dem till värre tjuvstreck än vanligt. Häradsdomaren Jan Erses dotter Märta blev av en bland dessa lymlar skuffad in mellan gipsmakarens och krukmakarens bodar och därstädes berövad sina
| 93 |
Slutligen ingick till magistraten den oroande underrättelsen, att Pretorii taskspelarband trotsande lag och förordning brutit sig in i staden och redan reste sina tält ute på kåltäpporna.
Kommerserådet Bourmaister sköt fram den bästa stolen och log sitt bästa leende.
"Sitt, käre kusin, för guds skull sitt. Vid vår ålder kräver man vila. Domestikerna ha orlov gubevars, för mässans skull. Men jag tyckte jag hörde ett buller. Och så var det käre kusin. Är du lite döv, kusin. Snart mina sjuttio på nacken. Men lätt som en vante, kusin."
Han tog några steg ur en gammal dans och snodde runt kolossen, som vred huvudet till höger och vänster för att följa krumsprången.
"Söta bror har inga sorger, då blir man lätt på foten. Men jag har sorger --"
| 94 |
Kommerserådet dansade ned i emmastolen och gjorde en grimas eller gäspade bakom den smala, ådriga handen.
"Ja, jag har sorger," fortsatte Jörgen. "Min son är död. Svarta kistan, bror, det är sista utropstecknet i jämmerdalen. Det lider, det lider för oss båda. Själv har jag mina sextio och många, många sorger."
"Gubevars, gubevars så söta bror gnäller," hånade Bourmaister, som ogärna hörde talas om de döda. "Och vad är det eljest för sorger?"
Nu tego de båda, visste väl, var skon klämde och voro gamla nog att förakta förställning. Helst hade de tegat sig till samförstånd. Men samförstånd var omöjligt och därför måste något sägas.
Siedel begynte.
"Det blir fattigdom och elände för många att minska brytningen. Och vartill skall det nytta?"
Kommerserådet lutade sig bakåt, slöt ögonen, knep ihop munnen, så att hakan pekade mot taket. Fötterna dansade sakta på mattan.
Siedel fortfor:
"Spara, säger herrarna, spara på malmen till bättre priser. Vad håken? Ger Gud med fulla
| 95 |
Bourmaister kvävde ett leende eller en gäspning.
"Nog är det så, kusin, nog är det så. Men beräkning skadar inte heller. Och så spara, spara --"
"Ja, spara. Nu spekuleras på, att vinna metall ur varpen. Hi, hi, hi. Ja, det unnar jag Arvid och det klena släkte som kommer. Jag vill bryta i berg. Och hör sen! Jag vill bryta i berget. Så länge jag sitter som herre på Klockeberga skall det brytas malm vid Tanningen."
Plötsligt drev han käppen i det stora runda mahognybordet. Kommerserådet öppnade ögonen, såg på Siedel, såg på käppen, såg på bordet och slöt
| 96 |
"-- il ne se plaindra plus -- plaindra plus --"
Kommerserådet lättade litet på ögonlocken. Han hörde gubben mumla något --
"Vad är det kusin säger?"
Siedel svarade:
"Jag säger, att det blir min ruin. Nu är det sagt."
Kommerserådet gav honom en lång, lysande, len blick.
"Nej, vad kusin säger? Verkligen? Verkligen?"
Han böjde sig hastigt och djupt, gned sina värkande ben.
"Ja, det vore mycket beklagligt. I sanning. Helst jag ingenting kan göra för käre bror. Jag har givit häradsdomaren och de andra bergsmännen mitt ord."
Han rätade på sig, knäppte händerna, fäste blicken stadigt i ljuskronan.
"Nej, jag kan ingenting göra. Men varför misströsta, käre kusin? Kanske att din mening segrar
| 97 |
Jörgen Siedel satte hatten med de alnslånga sorgebanden på sitt huvud, tog ett fast tag kring enpåken och reste sig. Kommerserådet talade ivrigt om ditt och datt, men Jörgen lyssnade icke. I dörren dröjde han, såg sig omkring.
"Det är meningen då, kusin Bourmaister, att driva mig bort från Klockeberga?"
Kommerserådet sprattlade.
"Å, gubevars, å, gubevars! Vad tror söta bror --"
"Jag är för gammal, inte sant? Jag är för gammal?"
Kommerserådet gav honom ännu en lång, lysande, len blick.
"För gammal! Bror är ju yngre än jag. Men si metoden, den är för gammal."
"Ja visst," säger Jörgen. "Den nya lärdomen, den gav jag attan. Jag litade ju på sonen, förstår kusin. Men han dog. Hm. Ja. Tack vackert då, kusin, och adjö. Vi träffas på stämman."
| 98 |
Kommerserådet skyndade uppför trappan till övre våningen. Han smög från fönster till fönster för att följa kolossens vandring över torget. Mellan den spetsiga näsan och den krumma hakan gingo små ryckiga leenden. Kommerserådet Bourmaister hade hyst någon fruktan för bruskpatrons oberäkneliga käpp, men var nu lugnad.
Jörgen Siedel stod utanför Norstedtens hus och stirrade upp mot vindsfönstren. Magister Ekmarck sprang ur porten med flygande sulor. Men Jörgen högg honom i axeln.
"Lille magistern, har spektaklet börjat på vind? Har hovmarskalken kommit?"
Nej, spektaklet hade icke börjat, och hovmarskalken hade dessvärre icke anlänt. Magistern hade eld i frackskörten och ryckte och slet för att komma loss. Men gubben släpade honom med sig utför torget.
"Lille magistern, som känner kreti och pleti, skall visa mig till Västerrådas kvarter."
Då blev magistern stillsam av lutter förvåning.
"Vad ska brukspatron där att göra?"
| 99 |
Men det var Jörgens hemlighet och ingen annans. Magistern beskrev vägen och gården och slapp loss. Siedel fortsatte. Gamla gatan var nu i skymningen nästan folktom. Han gick försiktigt med släpande steg, stannade ofta och pustade. På portstenen vid en av kåkarna satt ett svart litet knyte med röda ben. Vad kan det vara för en unge, som sitter här ensam i mörkningen, undrade Jörgen. Han måtte stanna och höra efter.
"Vad heter du?"
Det var Märta Jansdotter. För skymningens skull och ännu mer för tårarnas kände hon icke igen Klockebergaherrn utan klagade oförställt sin nöd. Jörgen skakade på huvudet.
"Nej, tänk, att häradsdomarns dotter har något att gråta över. Hur stort var beloppet, om man törs fråga?"
Sextiofyra skilling så när som på åtta runstycken. Jörgen halade fram sin börs, letade och skramlade länge bland kopparn.
"Vi säger sextiofyra jämnt. Men då ska du inte gråta mer."
"Nej," lovade Märta, neg och tackade.
| 100 |
Jörgen log och strök henne med handens avigsida över kinden.
"Gråta kan ingen båta, tösen min. Eller som man säger på fransyska -- qu'il ne se plaindra plus -- plaindra plus --"
Med små, försiktiga steg vandrade han vidare och försvann i den yttersta mörka gränden, där Västerrådafolket hade sitt kvarter.
I Carléns fönster brunno redan ljusen och nu tändes takkronorna. Dock icke i Blå salen, där mutter satt ensam och allena, doppade sin stackars tumme i smöret och bredde smörgåsar med all flit och mycken skicklighet.
"Carlén!" ropade hon. "Carlén -- har hovmarskalken inte kommit? Oj, oj, hur ska det gå med stackars Anders om han utebliver? Då kryper pastoratet i skrinet, så ombytlig som den herrn är --"
"Och drickat då!" skrek klockaren, som dansade upp och ned i trappan. "Och vinerna, mor? Svagdricka kan de nog sörpla och rhenskt. Men
| 101 |
I källarsalen klatschade alltjämt bollarna för Bernhusens och Arvid Siedels stötar. Men uppklättrad på bänken vid fönstret stod konrektor och förde Frihetens talan inför bergsmän och borgare. Ty därhän hade sinnesrörelsen och mutters varor bragt honom. Efter doppningen i kyrkgrändssmutsen hade han nu ifört sig en ny dräkt bestående av rökmössa, grön nattrock och gula tofflor.
"Ned med tyrannerna!" skrek han.
"Bravo!" ropade Bernhusen, som vid årsskiftet förgäves väntat en hovcharge. "A bas les tyrans!"
"Pereat, pereat," tjöt konrektor. "Ned med Ludvig Filip! Ned med Nikolaus! Alltför länge har den oheliga alliansen förtryckt folken och förgiftat dem med sina heliga lögner. Leve Polen! Leve Finland! Hör I inte, bergsmän? Leve Finland! Upp med käftarna, säger jag er --"
"Leve Finland," sorlade bergsmännen, ännu något försagda. Sankt Knuts tappra anda hade ännu
| 102 |
De första bönderna klampade tungt uppför trappan till Bondstugan.
"Mutter, mutter," gnällde klockaren, "nu kommer bönderna. Vem ska man släppa in och vem ska man vägra? Inte håken kan man se på en bonne om han är god att betala. Och vem ska kasta ut tattarn om han kommer? Inte jag, inte jag."
Konrektor dansade alltjämt på bänken framför fönsterraden; folket i kyrkgränd ropade:
"Det är en markatta! Det är taskspelarns tama apa. Nej, si så hon konstrar."
Då sjönk Valdemar Krok plötsligt ned på bänken och blev sittande med benen i kors som en skräddare.
Och bergsmännen skrattade och sade:
"Paff, där stack de hål på den gallblåsan."
Magister Ekmarck kom instörtande och frågade med andan i halsen efter hovmarskalken. Nej, ingen hade sett honom.
Ekmarck slog samman sina händer i förtvivlan. Rektor hade tillkännagivit sitt beslut att inställa
| 103 |
"Andreas -- min Andreas," sluddrade konrektor och blinkade sömnigt. "Hur obetydliga är inte våra sorger -- i jämförelse med -- med hans majestät kejsaren av Rysslands. Och ändock så smärtsamma. Springer du än efter dina knappar, Anders?"
"Det gör jag," svarade magistern och måste le åt eländet. "Pretorius lovade mig tre, men den skalken höll inte sitt löfte --"
Konrektor reste sig hastigt; med oväntad styrka sköt han magistern åt sidan. De sömniga ögonen spärrades upp och rösten skalv av förvåning.
"Nej, si en sån bonne! Nej, Anders, såg du maken?"
Strax inom tröskeln stod en liten rund karl, på bredden inte stort mindre än på höjden, och svept i en vargskinnspäls, som släpade på golvet. Huvudet var väl lindat i kläden och schalar med endast en smal springa lämnad för ögonen.
Konrektor gjorde en djup fast osäker bugning.
| 104 |
"Lille bonne," sade han, "i dig hälsar jag Sankt Knut. Var välkommen. Jag är den lärda, burgna och förfinade staden. Det ser du av min dräkt, som visserligen inte är min utan rektors nattrock fast lånt på långlån. Tag min arm, lille bonne, så ska vi dricka."
Han kastade loss från magistern, grep ett stadigt tag i vargskinnet och drog honom med sig ut i trappan.
"Kom, lille bonne. Visserligen förmärker jag, att du som de oskäliga djuren saknar talets gåva. Men det gör ingenting. Alla våra sorger är strunt och vi ska dricka dus i Blå salen, lille bonne."
Bernhusen tog Arvid Siedel och magistern under armarna, de smögo sig på tå uppför trappan och stannade vid tröskeln till Blå salen, där konrektor vajade av och an, förankrad med alla tio fingrarna i den lurviga pälsen.
"Mutter!" sade han. "Här är Sankt Knut. Här är den förste lille bonnen. Betrakta honom, mutter. Är det en människa? Nej, det är för visso ett fä. Men han är vår gäst. Bjud honom äta och dricka."
Svarade mutter Carlén:
| 105 |
"Hav ut gubben i Bondstugan, så ska han få."
Men vargpälsen hade redan närmat sig bordet, som var lastat med läckert sovlade bröd. Han lossade något på huvudklädnaden och glodde girigt på läckerheten. Konrektor stötte honom i ryggen.
"Hugg för dig, lille bonne! Vad mer, om hon klöser ögonen ur dig? I dag är allt commune bonum, mat som stryk, flickor och kopparslagare. Hugg för dig!"
Och innan mutter kunde hindra, hade vargpälsen lagt samman två smörgåsar och fört in dem i en märkligt bred käft.
"Å hut, din lymmel," skrek mutter. "Carlén! Carlén! Här breder jag smörgåsar åt baron Bernhusen och så kommer en bonne och slukar�t"
Då svalde vargen i hast, hov upp rösten och sade:
"Det är för gott åt Bernhusen. Det tål jag inte."
Han lade sin arm, tjock som en timmerstock, tvärs över bordskivan och marscherade med små fasta steg från den ena ändan till den andra. Mutter gav till ett skri men fattade sig hastigt, lyfte kjolen och räddade i fånget det mesta. Neg djupt och sade:
| 106 |
"Nu känner jag igen tagen, herr greve och hovmarskalk. Vad behagas härnäst?"
"Brenner!" frustade Roger Bernhusen och höll sig för magen. "Parbleu, kände jag inte igen påpälsningen, så kände jag åtminstone käre onkels faiblesse för min person. Min gud, jag skrattar så det skvalpar i magen."
Magister Ekmarck skrapade artigt med foten. Konrektor sjönk stilla och beskedligt till golvet, blev sittande med benen i kors som en skräddare.
