Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- XI. Ransakad och dömd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
XI.
Rannsakad och dömd.
Bobs känslor voro ingalunda angenäma, där han tarfvade i
jämnbredd med kosackens häst och ansträngde sig för att hålla
samma takt. Lyckligtvis saktades snart farten till skridt, annars
skulle han inom kort blifvit alldeles uttröttad. Den häftiga
kroppsrörelsen i de tunga kläderna gjorde honom trots kölden så varm,
att han plågades däraf, och den vredeshetta han kände inom sig
sprang mycket snart upp till kokpunkten. Han var alldeles
ursinnig, ej öfver att han gjorts till fånge, ty annat var inte att
vänta, utan öfver att han bundits fast som en hund — likt dem,
som han på franska landsbygden sett spända för brödkärror. Vrede
var emellertid endast tomt kraftslöseri, det insåg han snart. För
närvarande kunde han endast hålla god min i mycket elakt spel
— söka hålla uppe modet och dito takten, utan påminnelse från
den hotande knutpiska, som han såg redo i kosackens hand.
Medan han trafvade framåt, var det två tankar, som mest
sysselsatte hans sinne. Den ena gick ut på, att när han blifvit
tillfångatagen och ovärdigt behandlad, var han i sin fulla rätt att
numera anse sig som aktiv stridande; detta beredde honom någon
liten tröst. Den andra tanken kretsade kring det faktum att han
i tataren Tschang-Wo hade en fiende af ovanligt farligt slag. Han
kom mycket väl ihåg den historia, som Kobo berättat honom, och
vetskapen om att denne man förrättade den mest oförvägna
spiontjänst åt ryssarna i Korea, var icke lugnande. Tataren hade
tydligen genast i Bob igenkännt den utlänning, som i Uenoparken
räddat den lille japanen ur hans våld, och helt visst var han
honom ganska gramse härför.
Vägen var oländig, där den löpte fram öfver stenfyllda
sluttningar. Mörkret bröt in, och skaran red alltjämt vidare.
Slutligen, när Bob var nära att sjunka ihop af trötthet, redo de in i
en ganska stor stad eller by, som, efter hvad han sedermera fick
veta, var Yong-tscheng, vid stora landsvägen mot Peking.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:00:37 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kobo/0124.html
